Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1855, sida 2

I Det var en ljum afton i slutet af Maj: de nylöfvade björkarne viftade sina smidiga grenar i den sjunkande solens sken, de blommande angarne doltade, i hvarje tradtopp hölls konsert! och i Venerns klara bölja speglade sig, från sin stolta höjd det! präktiga slottet på Leckö med sina sju tornspiror, förgyllda il altonsolen, då grefvinnan Oxenstjernas vagn rullade in på den pure borggården. Här mötte henne ett lif och en rörelse, som hon igenkänd från de fordna tiderna, och som visade att ett jagtparti nyss varit å färde. Uttröttade hundkoppel stodo utantör hundstallarne och tjöto till kamraterna derinnanför, under det jagidran garne försågo dem med mat, en hög med präktigt villebråd låg i ett hörn på gräset, och öfver vindbryggan leddes ned ifrån slottet ett par ståtligt sadlade hästar. — Jag finner — sade grefvinnan Oxenstj-rna, sedan hon helsat sin svägerska och vexlat de första omhetsbetygen. — att min broder icke läter beherrska sig af smärtan, utan söker förströelser i de medel som stå honom till buds. — För det närvarande — sade Maria Eufrosina — emedan min broders närvaro ... Hon hann icke säga mer innan dörren öppnades och Karl Gustaf, ledsagad af grelve Magnus, inträdde. Gresvinnan Oxenstjerna bleknade och lystade ovilkorligen sina blickar mot Axel, som vid framkomsten till Leckö aslagt sin sorkladnad och visade sig den han var. Hon såg tydigen att en tillstallning här var för hand och att samma strid, i hvilken hon en; gång segrat, här, och kanske med lördub5lad styrka, skulle äterbegynna, och en tår var nära alt frambryta öfver hennes kinder. Gresve Magnus, som såg hennes rörelse och förvirring, skyndade sig att säga: j