——— — — TQuq — LL förbindelse med honom, hvilket Clairet rådt henne att genast skriftligen verkställa, då han ville alsanda brefvet med ett bud som han kände genast skulle afgå till Borgholm. Ni vet utan tvifvel att det hör till Clairets taktik, att innästla sig med betjeningen i alla hus der han önskar veta deras herrars angelägenheter, och det är intet tvifvel underkastadt, att ju icke detta äfven har varit fallet här. Hvad som likväl mest bekymrar mig, är att han äfven tyckts hafva haft prinsen till mål för sina efterforskningar efter hvad jag i öfrigt kunnat sluta mig till och att det der budet till Borgholm säkert ej kan vara utan betydelse. Clairet gör ingenting utan afsigter, och jag erkänner upprigtigt, att jag icke kan undertrycka en stor oro för detta hans uppträdande. Emellertid finner ni att jag icke ännu en gång kan gilva prinsen en varning. Det är åt er jag uppdrager att göra det. Ni vägrar ju icke? — Ni har ju lofvat att icke förutsätta något sådant? — Nå väl! Låt honom då veta att fastan fyratio mil från hufvudstaden, är han icke säker för att ej vara sedd och tydd af drottningen, och varna honom att ingenting annat företaga än hvad som kunde ske under hennes ögon. — Allt skall på det nogaste blifva honom upplyst. — Hvilken börda lyftar ni icke från mitt hjerra! — Och hon räckte honom sin hand med en systers ömhet och förtrolighet. — Jag har er att tacka för att jag lugn kan fortsätta min resa. — Ni reser? — frågade Axel. — Till Leckö, att besöka min bror och hans maka, hvilka begge djupt lida i sin enslighet, och på det ömmaste bedt mig komma att förskingra den. Axel försjönk i tankar. — Jag anser det öfverflödigt — återtog grefvinnan — att påminna er om den skyndsamhet och försigtighet som er kommission kräsver. — Min grefvinna, — sade Axel — jag sysselsatte mig just med öfvervagandet af bästa sättet att uppfylla den. Jag vet icke att finna någon sakrare, eller åtminstone icke någon trognare budbärare att använda än mig sjelf, och i fall ni täckes gilla det förslag jag vågar göra er, skulle det blifva mig latt att uppfylla detta kall utan att väcka några misstankar. Äfven jag ämnar resa i morgon, nemligen till min far, på Tonbyholm, der jag dock icke är väntad, och der min uppskjutna ankomst alltså icke skulle väcka någon förundran. Men om man såge mig begagna den mig dertill gifna tillåtelsen för ott begifva mig annor