Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. ! (Forts. fr. N:o 60.) Emellertid skulle drottningen ha en jagt, då min baron blef tagen till nåder igen och blef besalld att medfölja, och skulle till och med få vara min kavaljer — till stor förtret för min kusin, som högt eftersträfvade den gunsten. Men nu — kan min vördade fader föreställa sig någonting sådant? — vågar han midt för hennes majestäts, och, jag vågar tillägga det, mina ögon, bjuda armen åt den fallne gunstlingens, grefve De la Gardies mor och maka, som varit inne hos drottningen för att be gära nåd för grefven, men fått afslag. Kan min vördade fader tanka sig en dylik djerfhet! Och i stäl et att bli min kavaljer, åtföljer han dem. Jag behöfver icke säga min vördade fader om en sådan låghet gick en ättling af Harald Hårfager till sinnes; jag vore icke er dotter annars. Lyckligtvis är drottningens vrede så stor, att jag deraf finner mig hämnad. — — — — — — — — — — — — — — — — Nå, min herr resident, hvad såger ni om den saken? Tror ni att en baron från Harald Hårfagers tider skulle bandlat efter sådane grundsatser? Residenten förmådde knappast draga andan. — Och vidare, min baron! sarskadelsförtjensterna stanna icke vid så litet! Hör bara på hvad min Juliana säger längre fram: Den unga vildbjernan tyckte sig icke vågat nog med detta, han bjöd också ut den mot De la Gardie gynnade Steinberg. Ni kan föreställa er, min vördade fader, hvad detta skulle göra för ett uppseende. Nordenhoök hade varit olycklig om han stuckit ihjäl Steinberg; då hade det varit bättre han låtit sticka ihjäl sig af honom, men det hade han nog icke gjort, bara för att försvara sin ohjelplige grefve. Herre Gud, hvad jag undrade hur det skulle gå. Jag sporde himien om han ämnade hämna min förolämpning. Hela hofvet hade sina blickar fästade på den saken och man höll många vad. Endast drottningen sjelf låtsade om ingenting. Men hvad tycks. Då den utsatta dagen var inne och allas väntan var spänd till det ytter