Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1855, sida 2

— Ni har förstummat mig! — — — Min stackars onkel! Han har nu ingen som behjertar hans sjalslidande. Ack, till er stod mitt hopp! — Säg att ni icke älskar min dotter, eller hyser nåzra afsigter på henne; att ni betraktar benne, som ett äl-kvärdt barn eller en täck blomma, den man tycker om att beskåda men ej vill fästa via sitt hjerta, och jag vill åter försöka hvad jag kan verka hos er onkel. Sebastian befann sig i en kinkig dilemma. Icke att han hade någon inre strid att bestå; ty i hans egoistiska hjerta kunde kärleken icke intaga någon högre plats än som sekundant åt hans egennyttiga syften, men vid tanken på hvad han hade att vinna eller förlora om han askastade sin mask och blottade sitt ansigte för en sådan mans blick som Borei stannade han i en villrädighet, som för en stund förstummade honom. Efter någon besinning, och med en min af öfverväldigande smärta, sade han: — Uvarsör assordra mig en sådan bekännelse? Ni har bestämdt er dotter; låt detta betrygga er för tillfallet! — Man får icke så spela komedi med sitt samvete. Inför det bör man hafva allt på det klara. Ni tvekar då att säga att ni icke älskar Maria? — Och skall väl min arma, sjalslidande onkel få plikta; för det? Och om i sista instancen er dotter icke kunde älska mig? — Hennes hjerta är ännu så rent och fritt från all känsla af passion, som kristallen från en färgad strimma. Jag rak