Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af sörf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 57.) Det enda sättet att icke af dessa låta sig förekommas var att förekomma dem gen m påskyndandet af ett residentens afgörande steg. Men huru åstadkomma detta? Den slappa och vacklande obeslusamhet, som han dittills visat och den ringa benägenhet han tycktes hysa för en allvarlig eftergift gaf mera skäl till den fruktan, att han snart skulie uttröttat Boreus och öfvertygat honom om fruktlösheten af sitt nit. På denna kinkiga punkt beslöt Sebastian att mot det använda en förstärkt Påtryckningskraft, hvilken han återigen trodde sig icke säkrare kunna finna än i sammanbindandet af Borei egna intressen med sina. Men om Sebastian, liksom de flesta goda hufvuden med dåliga hjertan och egoismen till drifskäl för sina handlingar, fintligt nog förstod att draga fördel af menniskors svagheter, och väl lyckades att göra sig dem till godo för sina asfsigter, bedrog han sig dock lätt på kraften af deras ädlare sidor och fann der ett motstånd, som han lika litet kunde förklara som beräkna. Ifrån den stund han fattade det förutnämnda beslutet, kom han oftare att besöka prostgården och lät innan kort knappast någon dag gå förbi utan att der infinna sig. Än var det för att bära en bok till den hederlige prestmannens än kom han att meddela honom sina iakttagelser öfver residentens tillstånd, hviket han alltid, under ett sken af det djupaste deltagande, afmålade såsom ett af tilltagande själsångest och inre qval, och under allt detta låt han sin uppmärksamhet för Maria träda allt starkare i dagen, tills den slutligen knappast lemnade något tvifvel mera öfrigt om de afsigter han dermed vilje uttrycka. Nästan hvarje dag skänkte han henne en vacker bukett ur orangerierna på Tunbyholm, och nar våren kom uppsokte han sörstlingen af alla vackra blommor åt henne; och med sadren inlat han sig gerna på det kapitlet som handlade om foretradena hos de unga fruntimmer, som sostras på landet, och om huru han,