nog ITeC. NU KOTA 1 ÅyYSSTATU SåsFdi 114 att få ett annat skick! — Nu gör nog ryska regeringen stora eftergifter, åt icke endast I utlandet, utan äfven åt folket! — Nu får man se, att kolossen brister sönder; ingen förmår numera sammanhålla den! — Somliga motsågo genast revolutioner bland de serskilda befolkningarna; och andra uppgjorde förslagerna till successionen, naturligtvis efter de gamla sagorna om att kronarftagaren icke af fadren ansetts lämplig dertill, och att ett större förtroende egnats åt brodren, med det österländskt-historiska namnet; o. 8. Y. Då man hör alla dessa och många ännu mer vidunderliga slutsatser af envåldsherrskarens död, kan man ej dölja för sig att begreppen äro föga utvecklade, icke endast om ställningen i ryska riket, (ty det är förlåtligt att så ringa kännedom derom finnes hos vår allmänhet, då man här i två tiotal år endast hört talas om Nikolaus, som ett helgon i kraft, vilja och tro) utan om gransorna sör menskliga förmågan, och om rätta beskassfenheten af envåldsmaktens verksamhet. Men huru kan man väl begära bättre af mängden, då man ser dem som göra anspråk på upplysning, hålla lostal öfver ända till den aslidnes sinneshärdhet, kroppsbeskaffenhet, ressardighet, o. s. v.? Det förefaller nästan motö bjudande, att tanka på denna menniskodyrkan, som lika ofta ingisver ett blindt sörtroende och oförtjent beundran, som oförskyldt misstroende och oförsonligt hat till personer, hvilka i högre verkningskretsar utöfva inslytelse på samhällets angelägenheter. — Denna dumma tro, att en personlighet är skuld till allt — godt eller ondt — för det han står i spetsen för en regering, måste ovilkorligen leda till olycka, både för det allmänna och i de flesta fall för personerna sjelfva; ehuru de i sin fåfånga och egenkärlek vanligen gerna se sig uppburna såsom utomordentliga våsen den. Deremot bör man ej förtiga, att sedan första intrycket af det oväntade dödsfallet öfvergått, mången här visar sig inse, att följderna deraf alldeles icke torde blifva så betydliga, som lättrogenheten synes föreställa sig. Det anses deremot ganska sannolikt, att just den tillfälligheten att kejsar Nikolaus afled under de svåra förvecklingar hvari ryska aristokratiens inbyrda maktbegär och sörstorings planen nu försatt Ryssland, kommer att ännu starkare förena de mäktigare klasserna till gemensamma ansträngningar för fullföljandet af det grundlagda systemet och den illistiga politik, som dermed är så innerligt förbunden. Det antages väl såsom troligt, att ryska diplomaterna komma att till en början visa undfallenhet för hvad de förklara sig kunna anse såsom bblliga fordringar för återställande af fred och lugn i Europa; och att de under fö regifvandet derom skola söka uppehålla underhandlingarne, yrka vapenstillestånd, möjligen till viss grad lofva afväpning. Men allt detta skall endast blifva ett sken — ett hyckleri, som sedan sorglösheten åter inträdt i de gamla europeiska stats-styrelserna, vid första lägliga tillfälle kommer att försvinna; och ryssornes styresmans blickar skola förblifva sastade på turkiska väldet, länztande efter den tidpunkt då ett bättre än 1853 beredt anfall kan afgöra detsammas öde, och sedan blir det lätt att efterhand öfverväldiga Skandinavien, samt undantränga tyska makten från öfverväldet öfver. polska, slaviska och grekiska nationaliteter. Icke var det Nikolaus allena, som varit den ledande anden i ryska väldets utvidgningsrörelse; den fanns före honom; den skall verka efter honom! Den skall verka, — mera ledd af försigtighet och inlärd i förställning, sedan erfarenheten nu visat, att verlden upptäckt vidden af hans diaboliska planer — vida farligare för folkens frihet, än någonsin förut, om ej Europa förenar sig, att nu, utan afseende på en föga betydande personalförändring inom czarväldet, tillkampa sig alla de vilkor, som sordras för att inskränka dettas makt inom behöriga gransor, samt befåsta samtliga de gräns-staters sjelfstandighet. hvilka åter måste upprättas för att hålla den ryska nationaliteten inom sina naturliga områden och tillbakavisa alla dess försök att utvidga desamma. Låta nu, så är här de flestas mening, det gamla Europas maktegande åter lura sig af ryska politikens skenbara beteende, falska löften och låtsade eftergifter, så skall snart verlden se, att den store Nikolaus blott var en organ, ett verktyg, för ett af den mest tyranniska af alla aristokratier grundlagdt system — som traktar efter väldet ölver andra länder, endast för att öka sin makt, sina rikedomar och sina njutningar. Dertill sammanfaller slutligen denna storhet, denna personliga öfvernaturlighet, som en gapande hop och en god del icke stort mera tänkande politiska och historiska författare, utbasunat. — sorblandan