Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1855, sida 3

hustrun eller icke. Vittnen blefvo derpå framkallade, men Å. bestred att de skulle få på ed höras, emedan, såsom han utlät sig ,de ollesamman vore åkaredrängar och således i saknad af religion,. Utan afseende å denna framställning, som domstolen förklarade ej innefatta laga jäf, fingo de åberopade personerna aflägga viltnesed. De styrkte den anklagades brottslighet. Å. som väl icke kunde förneka den omvittnade tilldragelsen, men förklarade den blott hafva varit ett ,Oskyldigt skämt,, blef emellertid bötfäld, och då han, efter anmärkt missnöje öfver rättens utslag, hänvisades att sin klagan hos Hof-rätten fullfölja, utropade han med thordönsstämma: ,Jag bryr mig ej om Hof-rätten, jag går rakt på kurngen., Ea f. d. gardist vid namn F., vid kämnersrätten under tilltal ställd för tjufnadsbrott, ville ej tillåta, att polisgevaldigera 1. som emot honom åberopades till vittne, skulle få aslägga viunesed, emedan, såsom F. uttryckte sig, polisbetjeningen svär falskt, om den också lägger både händer och fötter på bidela. Botemedel för alkt. I en gammal husläkarebok sågo vi följande recept: 1) Patienten tager en näsduk ur fickan på en femtioårig jungfru, som aldrig närt den önskan att hafva man; 2) han tvättar den i en ärlig mjolnares vattenränna; 3) torkar den på en icke egennyttig prests gärdesgård, och 4) märker den med bläck, tillhörigt en advokat, som aldrig bedragit sina klienter, och vecklar den derefter om den sjuke lemmen, så går gikten genast bort. En prest till sa!u. Louisville couriers tillkäonagifver, att en neger vid namn James H-well, tillhörande aflidne Lewis Howells qvarlåtenskap, 31 år gammal, 5 fot 8 tum lång och vägande 10 pund 7 marker samt innehafvare af tillståndsbevis från baptistkyrkan i Simpsonville att predika, finnes till salu och är att bese för hugade spekulanter på tidningens kontor. Fynd. Lapparne Jon, Anders och Nils Olofssöner, med tillnamnet Sanna, samt Olof Nilsson Nutti, alla boende i Juckasjervi lappmarks församl. af Norrbottens län, hafva på marken i öppen dag invid Kojsoma å påträffat en messingskittel, i hvilken låg en mängd silfverpjeser och silfvermynt. Bland de förra var en tjock silfverkanna med lock den förnämsta. För öfrigt funnos 4 matskedar, af gammalmodig form, alla med breda blad och de flesta med runda skaft; en halskedja af breda länkar, dervid en fyrkantig förgyld plåt bänger, hvarpå är graveradt, på ena sidan Jungfru Maria med barnet, och på den andra en man med händerna lagda i kors och omgifven af flera figurer, såsom en stege, ett gissel m. m.; vidare 3 förgyllda ringar af upphöjdt arbete; ett qvinnobälte; 2 Storre och 2 mindre förgyllda bröstprydnader med hakar och 18 dels runda, dels fyrkantiga knappar, allt af så kalladt lappsilfver. Silfvermynten, de flesta slagna under konung Carl XI:s och konung Carl XII:s tidehvarf, bestå af 22 st. 4 marks, 26 st. 3 marks, 3 st. I marks, 40 st. 5 öres, 9 st. I öres och 2 st. 2 öres mynt, de sistnämnde danska. Dessutom låg i kitteln en sked af born, likformig med de förut nämnde silfverskedarne. Fyndet, som är upplyst såsom hittegods, är nu, då ingen egare dertill anmält sig, hembjudet kronan till inlösen. (D. B.) Furst Mentschikoffs artighet mot en engelak dam visas af en korrespondent till Morning Post. Bland de bref, som nyligen ankommo till engelska lägret utanför Sebastopol, funnos åtskilliga, som voro adresserade till fångna engelska officerare. Dessa bref sändes med parlamentär till Sebastopol, der de brötos och förelästes furst Mentschikoff, innan de utdelades till de fångna engelsmännen. En ung engelsk dam, som ej visste af att den officer, till hvilken hon skref, blifvit tillfångatagen, bad skämtande ett officeren skulle skicka henne en knapp af Mentschikosls namnkunniga paletot, så snart fursten hunnit tagas till fånga. Hon ville gerna förvara denna knapp såsom ett minne. När fursten hörde denna önskan sig föreläsas, sprättade han straxt ut en knapp från paletoten, skickade knappen med parlamentär till engelska lägret och anhöll att den af damen begärda souvenir måtte henne med möjligaste första varda tillställd, med helsning att han omöjligen kunde villfara hennes önskan att gifva sig så snart fången; men emedlertid gjorde han sig ett nöje af att åtminstone öfversända det begärda minnet. — — —x— I