till en början nästan vild; Nätt mottog den med utvertes resignation. Huru litet ordet slagit rötter hos dem, synes deraf, att de ännu en vecka efter kungörandet af Kongl. Maj:ts afslag å nådeansökningen vidblefvo sin i nådeansökningen gjorda uppgift. Nätts tilltagande sjukdom öppnade hans mun, och Löf var då ock genast färdig att bekänna. Nätt dog efter ännu någon veckas sjukdom. Huru genomgripande hans ånger och bättring blef, dömer Gud, emellertid var han i fängelset mera medgörlig, inlät sig gerna i religiösa samtal med själasörjaren och syntes bekymrad öfver sitt elände. Löf var af naturen ytterst sluten och oåtkomlig. I det längsta höll han sig styf, föll dock på slutet, mottog under många tårar nattvarden i fängelset och gick utan någon mossträfvighet och trotts döden till mötes. Den vidunderliga berättelse rörande hans affärd, som stått att läsa i åtskilliga tidningar, saknar all grund. Emellertid om afslaget å dessa brottslingars nådeansökan, såsom man fruktat, kostat en öm och nådig Konung mycket bekymmer, helst deras uppgift i den underdåniga nådeansökningen icke saknar allt sken af sanning, synes det vara af icke ringa vigt, att deras sista enstämmiga bekännelse blir känd. Om någon har sortjent dödsstraf fet, så hafva de visserligen förtjent det. När man ser tillbaka på deras lefnadsteckning, sådan som de sjelfva i fri bekännelse ändtligen hafva gifvit den, kan man förundra sig huru det är möjligt att sjunka så sörsarligen djupt; nyckeln till gåtan ligger deri, att de hyllat den krassa otro, i hvilken man förnekar ordets gudomlighet och tillvaron af en vedergällande evighet. Isynnerhet hos Löf hade denna otro, som på ett förfärande sätt tilltager bland dessa råa menniskor, slagit djupa rötter, och begge medgåsvo de, att de endast i den sökte kraft att dämpa samvetets anklagelser vid minnet af begångna ogerningar.