niskors lif aktades söga högre än de oskaliga djurens. För hvar och en, som har något sinne för menniskorättens och humanitetens och den allmänna säkerhetens uppraätthållande och förkofran, måste denna olyckliga erfarenhet vara högst bekymmersam, och det är alldeles nedtryckande för en fångpredikant att dagligen hafva att göra med sådane öfver all måtta djupt sallne, samt nästan beständigt hafva någon, understundom flere, under beredelse till döden, och att, såsom sista åren här varit händelsen, ett par gånger om året till stupstocken beledsaga sådane olycklige ogerningsmän; ty tyngden aslystas icke, när man vänder afrättsplatsen ryggen, och den förökas för hvarje gång, man måste närvara vid det blodiga straffets förnyande. Då nu talet är om dessa grofva förbrytare och deras straff, torde det vara i sin ordning att särskilt nämna något om dem, som under sist förflutna år äfven i högsta instansen blifvit dömda till döden. Den ene, Andreas Jönsson Segerberg var en 21:årig bondeson från Ale härad, anklagad för mord och rån. Född af föräldrar, som voro kände för kristligt sinnelag och vandel, hade Segerberg erhållit en vårdad uppfostran och före utöfvandet af sitt grofva brott uppfört sig skickligt. Det enda man kan anmärka var, att han gerna ville utmärka sig i ungdomens lekar och hafva anseende för en af de ypperste dervid. För detta ändamål var han alltid med vid dylika tillfällen och visade sig merändels frikostig. Åtkomsten af de medel, han derpå förslösade, synes dock icke alltid hafva varit alldeles oklanderlig, ty han anklagade sig sjelf att allt förmycket hafva begagnat sig af den frihet, han fått af fadren och isynnerhet af sin husmoder, hvilken senare i honom ville hafva en måg. Ynglingens håg blef ock dertill vänd, men flickan, som en tid gynnat honom, syntes oförmodadt blifva en annan bevågen. Under tjensten hos hennes moder, som idkade landthandel och i förening dermed smygkrögeri, hvilken rörelse Segerberg till större delen skött, hade han småningom bortlagt de goda sederna i föräldrahemmet, utplänat de ljusva barndomsminnena och gjort hjertat mera otillgängligt för Herrans Ande. Derföre lät han omsider det onda få makt med sig till det förskräckligaste brott. Endast af svartsjuka blef han flickans baneman och äfven hennes moders, som ville värna henne. Rånet var egentligen en akt efteråt, begånget, såsom han sade, och hvilket äfven synes troligt, på det han derigenom skulle dölja sin missgerning. Det skulle nemligen, såsom han menade, ingen misstänka honom, en välkänd person och son af en välbergad man, att hafva begått rån, utan man skulle anse brottet vara begånget af en grof tjus. Misstänkt och ansatt, bekände han straxt, och från fängelsej tidens början vände han sig till Gud. Det var märkvärdigt att se den långvariga kamp, han hade att kämpa, innan han kunde med tron omfatta nåden i Kristo, huru genomfattig och ödmjuk han blef i sitt sinne, huru tron uppstod och segrade samt vid slutet alldeles exstaserade honom. Från den afrättningen kunde man vända tillbaka med glädje. De andra båda, Johannes Hansson Löf och Johannes Johansson Nätt, voro ock ynglingar i sina bästa år, båda från Kinnaroma i Marks härad, anklagade och dömde för gemensamt begånget poströfveri och mord. De uppsöddes i hus, der ingen gudsfruktan var att finna. Löss far var ansedd för tjuf och säges hafva afhändt sig sjelf lifvet. Nätts föräldrar synas icke hafva varit mycket bättre, alldenstund deras söner blifvit ogerningsmän och de I sjelfva, likasom Löfs moder och syster, voro intrasslade i förenämnde poströsveri. Också hunno de ifrågavarande ynglingarne ej trada ur barnskorna, innan de blefvo tjufvar. Sin längsta tid hafva de tillbragt i sangelser, sin edukation hafva de fått bland tjogtals bolvar. De hopade, isynnerhet efter den beryktade rymningen från Vaby, der de voro under ransakning för poströfveriet, brott på brott och gjorde sig i orten både afskydde och fruktade Om mordet på postiljonen förekom ingen bevisning, men de erkände det inför Poliskammaren i Götheborg, dertill förmådde, såsom de sedermera uppgålvo, af hvarjehanda misshandlingar. Deras nekande inför domstolen halp dem icke. När de ändtligen ingingo till Kongl. Maj;t med underdånig nådeansökan, tog Nätt sjelfva dådet på sig och fritog Löf från all delaktighet deri, medgifvande endast att han fått en del af bytet, och deras bekännelse om förhållandet var alldeles öfverensstämmande. Nåd för den ena eller, hvad de kanske mest räknat på, ny ransakning bevil