Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1855, sida 2

hon sig knappast iakttaga en skymt af den valvilja, som sörut stamplat hennes förhållande till honom. Den förre, som ofta fått underkasta sig hennes nycker och uppvext under förhållander, som lärt honom att gå undvikande och hofsamt tillväga, fördrog äfven nu sitt öde; men för grefve magnus var detta ej så lätt. Van att betraktas som hennes högra hand och finna sitt inflytande rådande i hennes flesta beslut och handlingar, fann han den förödmjukelse, som nu träffat honom, tyngre, än att han förmådde uthärda den. En dag instörtade han, blek och i den största sinnesskakning, till sin svåger. — Det är oerhördt! — utropade han och kastade sig ned på en stol. — Mitt olycksmått är uppfyllt! En sådan förödmjukelse kan drottningen tillskynda mig! Nej! det är exempellöst, det är förfärligt! — Hvad har handt er, min grefve! Sansa er och låt höra! — Hvad som händt? — — Ni skulle icke kunna gissa det, om ni ock uttömde er hela fintlighet derpå. — Så mycket nödvändigare då att ni går mig till möte med edra upplysningar. Tala! — Drottningen .... Nej, min furste, det låter icke tänka sig! — Ni glömmer att sjelfva eder uppdrifna sinnesstämning stegrar min nyfikenhet. — Nå väl, min prins! Drottningen vägrar att erkänna mitt ord emot en Steinbergs. — Favoritens, hennes stallmästares? — Just densammes! I (Forts.)