het, edra egendomar, herr baron, tillåt mig fråga, huru ni dermed förordnat? — De följa med namnet. — Och häri, min baron, ser ni orättvisan af er delning. — Drottningen har så förordnat. Men, min kära pastor, med hvad rätt lägger ni er i dessa mina angelägenheter? — Med den rätt, som mitt deltagande för er och hvarje menniskas väl ger mig, och den kännedom jag vunnit om vilkoren för hjertats frid. Det ligger en orättvisa i de förhållanden ni anfört, som vi måste rätta. — Allt är afgjordt och befästadt med drottningens signet. Det skulle vara att inträda på Axels rättigheter att söka en ändring deri. — Ni vill icke lyssna till mina ord? — Nej, jag är trött nu, jag orkar ej anstränga mig, jag behöfver ro. — Måtte ni finna den, min baron! Men tro mig, ni får den icke, innan ni förändrat ert hjerta. — Farväl, min pastor, ursägta min svaghet! — — — — Jag får ingen ro, nej, jag får ingen ro — suckade resi denten vid det pastorn gick. Denna scen hade uttömt hans krafter. Emellertid hade Sebastian, som från nästa rum afhört alltsammans, med ett obeskrifligt välbehag rosat sig sjelf öfver framgången af den rol han hos Boreus förstått att spela, och i tysthet skrattat hjertligt åt den godtrohet, hvarmed denne spe: lade hans advokat, samt fattat sina planer, för att ytterligare dela hans varma nit och lifva hans intresse, under det han för