Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 51.) Han vägrade allt som kunde sysselsätta eller förströ honom. Hans kammartjenare, den trogne Möller, vågade knappast låta höra att han fanns i rummet, då han skulle kläda eller uppassa honom. Han tålde icke något menniskoansigte, emedan han fruktade att från dess läppar få höra något ord, som kunde påminna om det namn och den historia, som var hans förödmjukelse och smärta, och ensamheten var honom ingen tröst, emedan den utan skingring lät såret blöda. I denna belägenhet hade Sebastian räknat på en stor verkan af det besök han förberedt och sökt i ett angränsande rum sin plats för att kunna bevittna det och sluta till hvad som kunde vara att hoppas af hans försök på denna väg. Borei oväntade åsyn gjorde på residenten ett intryck, som tydligen förrådde hans missnöje med att se sig störd och bosvärad af hans ankomst; men Boreus, som fullkomligen var beredd på hans tillstånd lät ej afskräcka sig från fullföljandet af en föresats, den han af full öfvertygelse fattat. Lik en ömsint läkare, som först söker muntra patientens mod, innan han sätter knifven å det sjuka stället, som skall opereras, så använde Boreus alla upptänkliga medel att förmå residenten till något slags meddelande, innan han angrep den ömtåliga punkten. Och som det sanna deltagandet alltid blir den källa, der den lidande någon gång fattas af begäret att svalka sitt blödande sår, så gaf residenten ändtligen, och efter ett långvarigt motstånd, vika derför och utbrast i den bittraste klagan öfver den sorg, hvarmed Herran straffat honom. Boreus hörde länge och utan all invändning på honom, för att inhemta hans tankars och hjertas rätta beskaffenhet; derpå sade han: — Ja, min baron, ni är utan tvifvel ett rof för ganska svåra al. — Kära pastor, tänk hvad det vill säga att känna en frisk, vexande lem afskäras, och sedan till all sin smärta, bära föraktet af en verld, som förr afundats den stolta, sköna gestalt vi burit.