Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1855, sida 2

24 Kap. IDen betryckte. Den smärta, hvaraf residenten led, tycktes hota med att upplösa hela hans varelse. Den bade också traslat honom i medelpunkten af hans ömtåligaste känslor, i hjertroten af hans inre, egendomliga väsende. Han skulle hellre hafva gilvit sitt lif till pris at en mördares dolk än sitt yttre anseende åt löjet, skandalen eller det löpande pratet, och detta älskade anseende hade han oupplösligen och genom de starkaste band fästat vid sina begge upptagelsesöner. Med en verklig faderskänsla hade han med stoltheten öfver deras framgångar och de törhoppningar som dessa berättigade till för framtiden sammansmält hela medvetandet af sin egen värdighet; han hade betraktat sig och dem såsom en förnyad upplaga i menskligheten af den store rikskansleren och hans begge söner, och hade invaggat sig i den smickrande föreställningen att de, liksom de glänsande fjelltopparne, som förkunna den sjunkna solens sken, skulle åt tider som öfverlefva hans egen, i minnets glans öfverföra den lycka, ära och storhet som lyst hans bana. Med ett ord de voro hans ålders och hans odödlighet; hopp. Och nu — — — Det var ett slag, för hvilket hans krafter sjönko. Den store rikskansleren hade icke erfarit något dylikt, ban hade icke i delta fall lemnat något exempel till efterföljd. Den arme residenten! Det var som om himmel och jord lemnat honom utan trist; och ett svårmod bemäktigade sig honom, som aldrig lät skingra sig af ett ögonblicks lugn eller lisa. (Forts.)