Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1855, sida 2

A —————————— Boreus var, såsom läsaren torde finna, en man af sträng rättskalfenhets känsla och kristliga grundsatser för lefvernet. Dertill hade han en varm nitalskan för sitt kall och var en sträng lagtolkare, som icke just lade fingrarne emellan då det gällde att framhålla bristerna i menniskohjertat antingen de tillhörde de låga eller höga på jorden. Hans vistande i ungdomen i ett af de största aristokratiska husen i landet, hade långt ifrån att förblinda hans begrepp om mensklig storhet, tvertom upplystat det på skalan af en rigtigare måttstock, i det han derunder lärt sig inse att alla bördens, rikedomens och ärans företräden, ha sin stjerna af öfverstrålande klarhet i det värde! som själens och hjertats egenskaper skänker personligheten. Att föra en menniska från sina villfarelser till rättelse af begångna felsteg var i hans ögon prestens vackraste pligt, och som herde för sin hjord fann han inga skäl att rygga tillbaka för dess öfning, antingen det var ett får i palatset eller kojan som dertill hade sitt tarf. Med sådane grundsatser och lätt lifvad för allt, som i förenlighet med hans kristliga kall ledde till befrämjande af go da systen, sattade Sebastian lätt, hvilket blindt verktyg han kunde använda honom till för sina planer, hvilka närmast hade till mål, att få de rättigheter, dem residentens fortrytelse och Idjupt kränkta fåfänga måste beröfva Erik, öfverflyttade på sig, och sedan han, på de omvägar, som vi gifvit läsaren att förstå, afven lyckats intressera honom för denna sin sak, såsom en den arme residentens samvetssak, väntade han sig det öfriga af den svaghet och slapphet som ligger i en sådan sinnesstäm ning som dennes.