Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1855, sida 1

— Och du hade mer förstånd än nu som fullvuxen slicka. Var som ett barn än, och du skall ej behöfva frukta någon menniska, af hvad klass och stånd de än må vara. Vår gäst kommer från Tunbyholm med sina förnäma seder, till vår prestgård med sina enkla; men vi öfvergifva dem icke för den sremmandes skuld. Och till dem hör, alltsedan din salig moder lemnade oss, att hennes dotter sätter fram silfverölkannan för husets gäster och förser dem med god förplägning; och jag vill hoppas att det första undantaget icke måtte komma i fråga i dag. — Maria hade ännu aldrig vikit ifrån sin faders vilja, och hellre än att göra det kände hon sig färdig till hvilken uppoffring som helst. Men aldrig hade det skett med större svårighet än nu; ty hennes hjerta var beklämdt, och huru hon öfvertänkte och tillämpade sin faders ord, ville de icke passa in på hvad hon erfor, eller öfvervinna hennes inre röster. Djuret med sitt inskränkta medvetande känner af en gisven instinkt hvar det har sina fiender och skyr dess spår, skulle då det rena, oförderfvade menniskosinnet vara mera styfmoderligt utrustadt för ledningen af sina sympathier och antipathier? Aldrig i sitt lif hade hon känt sig så brydd som då hon skulle inträda i rummet der Sebastian befann sig. Och när hon mötte blicken ur hans svarta djupt liggande ögon, och kände hur den fojde henne under det hon sysslade med att duka (ram trakteringen, öfverfölls hon af en skakning. den hon knappast förmådde dölja, tills hon ändtligen, prisande sig lycklig att nafva uppfyllt sitt kall, fick lemna rummet. — Nå min kära flicka! — sade prosten, då Sebastian gått, och han kom att söka opp sin dotter på hennes eget lilla rum. — Det gick ju allt mycket galant; och vår gäst var ju icke farlig alls, så brorson till nådig baron på Tunbyhom han an är? Våra Guds gåfvor lät han sig väl smaka och försmådde ingenting så lärd och mager han synes. Det förhåller sig ock på annat sätt med honom än den der baroniserade brodren och hans make, kan jag förstå. Jo, jol Sådane favörer ge mod och öfver mod, så att man till slut tror sig kunna trampa både gudomlig och verldslig lag under fötterna. Gud nåde residenten, så han i sin beskedliga blindhet ställt till det! Ty af honom kommer det ändå, från roten taget. Gifve Gud jag kunde något göra för att få honom på de tankar att leda sig Herrans tuktan till godtgörande af sitt fel! — Hur år det väl med residenten? Du synes rigtigt blifva upprörd far, vid att tala om honom.