Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1855, sida 2

23 Kap. PreRntgården, Doattren och gästen. Ändamålet med Sebastians resa till Tunbyholm var på långt när icke vunnit dermed att han framfört sina bedröfliga underrättelser och åsett residentens bedröfvelse. Hans planer hade ett vida större salt att operera på, och då han förmärkte den förändring, som Boreus förmått utöfva på residenten, och det välde som smärtan tycktes lemna honom öfver det krossade sinnet, beslöt han att bringa bekantskapen med honom på en närmare fot. Boreus bodde blott en half mil från det friherrliga godset, hvilket afstånd man ännu till hälften kunde förkorta, om man ville tillryggalägga vägen till fots genom några skogsängar, hvilka från prostgårdens sida stötte till Tunbyholms egor. Boreus var enkling sedan ett par år och hade icke tänkt på att ånyo söka sig en maka, emedan han egde ett barn, ett enda, vid hvilket han fastade sin hela ömhet. Detta var en dotter som nu hunnit sitt sextonde år, och således rätt väl kunde förestå platsen som värdinna i det gästfria presthuset, samt för sin fader uppfylla alla de små omsorger, hvilka det blifvit honom en vana att mottaga ur älskade qvinliga händer. Hon bullade upp på srukostbordet i smakliga förvandlingar öfverlefvorna af de favoriträtter, hvarmed hon föregående middagen trakterat honom; hon stärkte och strök med egna små snöhvita händer hans väldiga prestkragar och knöt dem desslikes hvarje söndagsmorgon kring hans hals, då han nyrakad och putsad stod framför spegeln och klädde sig för resan till kyrkan; hon mötte honom på förstugubron då