De olyckor, för hvilka den engelska armåen på Krim varit utsatt, vållade icke genom brist på tapperhet, disciplin och härdighet hos manskapet, utan nästan uteslutande genom oredan af en utaf föråldrade former och förderflig ämbetsmannarutin nedtyngd och förlamad förvaltning, samt genom befälets kraftlöshet och oskicklighet, hvilket har sin grund i det engelska befordringssystemet, hafva, såsom man kunde vänta, framkallat en djup och bitter sensation hos det engelska folket. Verkningarne af denna sinnesstämning kunna ännu ej afgöras, men allting talar derför, att det närvarande kriget kommer att undergräfva, om ej störta den engelska bördsoch penning-aristokratien ifrån dess höjd och öppna för Englands mäktiga medelklass de ämbeten och det inflytande, hvaraf denna klass ännu låtit adeln förblifva i nära nog oqvald besittning, till följd af den besyn nerliga motsägelsen, som rådt i detta land, mellan en anda af djerft framåtgående och af nära nog slafvisk anhänglighet till föråldrade former och institutioner. Kriget synes komma att verka en total revolution i sistnämnda hänseende, sedan man lärt sig inse, att de gamla formerna ej äro förenliga med den nya tidens fordringar på kraftfulla handlingar och verkningar. Såsom ett bland de märkligaste uttrycken af denna omhvällning i föreställningssätten uti det gamla England, meddela vi följande uppsats utur en af de sednare numrorna utaf medelklassens mäktiga organ Times. Den lyder sålunda: I hvarje menniskas lif inträda vissa perioder, då hon öfverväldigad af någon kroppslig svaghet, hänförd af någon stark lidelse eller intagen af någon älsklingsplan, synes förlora all makt öfver sitt öde, släpper efter i sträfvandet att nå det mål hon söker och sjunker tillbaka uti beqvämlighet, likgiltighet och sjelfbelåtenhet. Genom mången sådan period har England passerat efter det frihandeln 1846 infördes. Fördjupade uti sökandet ester materiel rikedom, stolta öfver den utsträckning som vår höga grundsats gaf vår handel och lycklige i lättnaden från pauperismen och ökade arbetstillfällen, hafva vi varit blott alltför mycket belåtna med sakerna sådana de voro och alltför litet stämda att undersoka hvad de skulle vara. 1848 års revolutioner med deras brott, olyckor och dumheter hade framkallat en reaktion emot liberala sympathier och meningar och en böjelse att underkasta oss, utan undersökning, hvilken myndighet som måtte sättas öfver oss. 1852 års val voro ett sträfvande för en redan i verkligheten utdömd och föråldrad grundsats och nationen, sökte endast att stärka deras makt, till hvilka man hyste förtroende såsom hyllande frihandelsgrundsatsen. Af olika omständigheter inträffade det då, att vid ingen tidepunkt efter reformbillen, de aristokratiska familjerna varit så i besittning af ämbeten, platser och inflytande som vid början af år 1854. De hade ledt våra affärer många år bortåt, utan några utomordentliga misstag eller missöden och vi lato oss nöja att lemna dem det politiska saltet såsom deras särskilta kallelse och uteslutande rätt. Men krig har alltid varit ansedt 22A— —————