2z———————— — cKgf — — Sebastian genast att han hade för sig en man af stränga grundsatser och stor fromhet, hvarsör han, under det låtsade betrycket af en smärta, hvars bitterhet var alltför naturlig att man deri skulle kunna misstänka några blandade skäl, lät undfalla sig uttryck, hvilka yppade förhållanden, som satte honom sjelf i en martyrs dager, och blottade sidor af en stor orättvisa, för hvilken han alltid varit ett offer. Då Sebastian återkom med Boreus, vinkade residenten åt honom med handen att aflägsna sig, då han ännu var på tröskeln. — Ni ser — hviskade Sebastian till prestmannen — detta olycksaliga hjertelag, som alstrat hatets frö i mina bröders sinne. Hvilka olyckor kan jag icke räkna hafva sin upprinnelse deri från? Hvad Boreus med residenten ordade hör icke till vår berättelse, men det resultatet, som närmast föll Sebastian i ögo nen, var att residenten med en mycket mild röst sade, i det han räckte honom handen: — Ursäkta mig Sebastian! Jag var orättvis och häftig emot dig emedan jag icke rätt visste hvad jag gjorde. Det slag var grufligt, som du bringade mig. Så hårdt har vår Herre aldrig bemsökt den store rikskansleren. Förlåt mig derför och haf medlidande med mig! Jag vill hädanefter bära min olycka utan att förfördela någon, eller göra mig skyldig till orättvisa. Hvad vår Herre lägger på våra axlar kunna vi icke afskudda, vi måste alltså bära det, hur hårdt det än trycker. — — — Men försarligt! Losva mig blott, Sebastian, att den otacksammes namn!