Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1855, sida 1

taga skäl för det föga tillfredsställande sätt hvarpå han utrattat sina båda uppdrag, och de unga hofherrarne af gammal adel, som länge sett snedt på hans framgångar, låta ej tillfället gå sig ur händerna att bele honom och låta honom känna deras öfvervigt, under det de vägra att lemna honom upprättelse såsom af ringare härkomst än de. Att under dessa kinkiga förhållanden fly fältet för att åtfölja mig hade kanhända varit att lemna alltför öppet hugg på sig. hvarföre han föredrog att på stället afbida utgången af sin kinkiga ställning och lösningen af den närvarande sinnesstämningen, under det han gaf mig Eriks bref att framlemna såsom hans sista helsning. Sebastian hade med flit uttänjt den arme residentens qval, genom att droppa för droppa tilldela honom det smärtande gift, hvars verkan han på förhand beräknat, och hade derunder funnit god tid att göra jemförelser och iakttagelser, hvilka med ny olja uppfriskade den gamla elden, som så länge tärt hans själ. Då han slutat satt residenten med stirrande ögon och flämtande bröst. Tårar lågo halftorkade på hans likbleka kinder, men nya flöto ej. Det gifves ett mått af smärta, som tårar icke förmå lösa, och en bitterhet i qval, som hämmar alla utbrott. Den arme residenten syntes som förstelnad under det hans hjerta ville brista. — O, herre min Gud! — utbrast han ändtligen med en förfärlig ansträngning, och under det han med vedervilja kastade brefvet från sig. — Ar det denna tack jag skulle få skörda? ÅÄr det en sådan vanära och skymf, som skulle bli lönen för all min kärlek? — Min bäste onkel, ni tar saken mycket djupt. Jag fruktade det. — Skulle jag det ej, eller hur? Hvad har jag förlorat tror du? Jag väntade mig glädje och fick sorg, ära och fick skam, tack och fick spott. Jag år en fader, som ser sin stolthet böjd i gruset! — — — Ack, hvad jag älskade honom! Hur jag har saknat honom, hur jag har längtat! — — — Och han har kunnat göra mig detta? — — Rymma med en flicka utan börd, en lektris, sin broders brud! — — O, himmel! Kalla n presten! Jag behöfver tröst af både Gud och menniskor. — Kan jag ingenting förmå till lindring i ert lidande? — Man ber icke om balsam ur den hand, som gifvit dödssåret. Det är vid presten jag vill tala. Sebastian lydde och gick att uppsöka Boreus, som, för att cke störa den forsta helsningens glädje, dragit sig in i residen ens bbllotgekDet oppna och ärliga ansigte han visade sade ST