Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1855, sida 3

————— — — — — ———— Unsdndt) Hos Redaktionen af Göteborgs Handelsoch Sjöfarts Tidning begäres plats för nedanstående uppsats: Tiden går med hvarje dag ett steg framåt till den, efter allt utseende händelsedigra sommaren 1855. — Kriget, med sina ökade dimensioner, mellan civilisation och barbariet, mellan frihet och slafveri, närmar sig mer och mer sitt högsta stadium, om Zaren utskrifver sin sista slaf att offras i den pågående kam pen. Under allt detta pågå jemval förberedelserna till den stora Verlds-industri-expositionen i Paris. Det är med anledning af denna, som ins. för några ögonblick ämnar taga läsarens tid i anspråk. Redan för länge sedan hefva vi af Tidningarne blifvit underrättade om den förestående stora festen; ty fest måste det vara för alla, som intressera sig för konst och industri. Från nästan alla delar af riket hafva vederbörande fått emottaga löfte om bidrag till expositionen, och snart torde man af Tidningarne få se att några utvalda komma i tillfälle gratis bevista densamma. Hvad fattas mer? Jo! i sanning, ännu fattas dock ett, som möjligen skulle mest bidraga till verldsexpositionens goda ändamål — täflan till och spridande af vetenskap och konst — och som, utan uppoffring från statens sida, kan lätt åstadkommas. Ins. har sig noga bekant, att ett större antal industriidkare finnas inom riket, som gerna och med tacksamhet ville uppoffra något hundrade Rdr hvar, för att få göra de utvalda sällskap till expositionen. Det är mycket bestämdt att goda resultater skulle gifvas af ett dylikt arrangemang, hvarigenom ett större antal fabrikanter och handtverkare blefse i tillfälle att, till billigare pris än hvad de, på en dylik resa eljest kunna hafva råd depensera, se de många alster, som der komma att samlas, samt göra inköp af goda instrumenter, modeller och ritningar. Om man antager, att minsta antalet af betalande passagerare skulle blifva 40 å 50 personer, torde deras afgift tillsammans dock göra 4 å 5000 Rdr, och då staten ändock utrustar en ångare för bidragens och de utvaldes öfverförande, tror ins., att staten på denna utsträckning ej skulle göra ringaste tillskott. Måtte