Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 47.) Som han på denna helgedom icke ville lemna några spår efter yttre våld men också det förutan icke såg sig kunna vinna sitt mål, beslöt han att undersöka dess botten och fann att den bestod af ett annat och lösare träslag. Han försökte då med en fin och skarp pennknif att utskära den, i tanka att detta lätt och omärkligen skulle kunna återställas. Detta arbete fordrade tålamod; men tålamod fattades icke Sebastian, ty det underhölls af sjelfva hans otålighet. Han kunde icke skära länge innan knifbladet förslöades och måste hvässas på nytt; som oftast brast det och måste ersättas af ett annat; än tog en qvist emot och försvårade genomskarningen, o. s. v. Men hans ihardighet var outtröttlig. Ännu vid solens uppgång satt han der och filade med knifven i hand och skrinet mellan knäen, då det började synas som om det äfven ville dagas för hans mödas mål. Den genomskurna bottnen började lossna, men ju tunnare mellanlagret blef mellan det skärande verktyget och innehållet derinnanför, ju större försigtighet for: drades på det ingen skada möjligen skulle ske ifall tilläfventyrs ett bref, en miniaturmålning eller något dylikt komme i vägen för den inträngande knifven. Andtligen hade det kommit så vida att hela bottnen gaf med sig för en lindrig bändning. Sebastian darrade, och for upp af sin stol. Hvad skulle han väl få se? Guld och juveler, smycken och kungliga namnskiffer och den skönaste. qvinnas anletsbildning? Nej, intet af allt detta; icke så snart åtminstone. Ännu återstod ett schacht att genombryta. Innanför träbottnen befanns en annan af bly. Förbittrad och flat inför sig sjelf kastade Sebastian den lossnade bottnen utefter golsvet och lät sina så mödosamt begagnade verktyg följa samma väg efter, under det han utstötte en hård ed öfver sitt förlorade arbete. — — — Förlorade arbete? — — — Jag dåre! Hvarfor skulle det vara sörloradt? Endast min otålighet gör det dertill. Dubbla bommar: sättas endast för dyrbara: skatt