Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1855, sida 1

— Om en timmas tid, i er egen bostad. Vapen — — lika godt! Hvilket ni helst sköter. Vid ljudet af denna röst genombäfvades Axel af en rysning, men den okände var redan borta och solkhvimlet och det tjocka mörkret som låg mellan de flammande lågornas sken gjorde det omöjligt att åter upptäcka honom. ( En timma derefter gick Axel under spänd väntan fram och tillbaka i sitt rum, afbidande det afgörande klockslaget. Men tanken på ljudet af den röst som besvarat hans frågor ljöd ännu i hans öra med en hemsk klang. Oaktadt tidens allmänna sed och de täta uppträdena mellan de . unga ädlingarne vid Kristinas hof, hvarat det betraktades ssom en verklig ära att kunna räkna det största antalet, och ehuru Axel var lika ömtålig om sin heder som någon, hade han dock ännu aldrig lyftat vapen emot någon, hvarför det föreföll honom ganska eget, att tänka sig så der, inom den nästkommande minuten, skickad till evighetens land eller också hafva dit befordrat en annan. När han härtill påminde sig ljudet af den röst som besvarat hans frågor, kände han sig nästan färdig att darra. Men detta gick icke an, ej en gång i enrum med sig sjelf. Han pröfvade sina vapen under det han sökte öfvertyga sig om att sinnena lätt kunna bedraga, och afbidade så hvad utgången månde blifva. Nu knäppte klockan till det afgörande timslaget och han hörde steg som närmade sig dörren. Han bäfvade för det ansigte som den brottslige skulle visa, ty om straflet än icke hår hämnade hans förbrytelse, skulle dock alltför många unga lycksökare täfla om att visa sitt nit för drottningens sak, för att det skulle lykta på annat sätt än med undergång. Men då han såg emot dörren var det ingen annan än sin egen betjent han 5 såg, hvilken sramlemnade ett bref hvars innehåll var: Axel! Jag skulle skatta mig lycklig att se mitt lif slutas. men för din hand? — Skulle du kunna bära samvetsqvalet al att vara din broders baneman? Nej! Jag vill icke belasta dig dermed. Sakerna hafva sörvecklat sig utan att kunna lösas. Det finnes blott en utväg ur den labyrint, hvari jag befinner mig. Jag reser, himlen vete hvarthän och till hvilket mål. Helsa vår fader, vår gode vördade fader! Hvad skall jag säga honom? — Intet — — Bed honom glömma mig eller minnas mig för att förlåta. På ditt hjerta lägger jag att lugna honom med all den glädje och tacksamhet han af oss båda förtjent. Jag känner att du skall kunna fylla tomrumet af den kärlek då då