Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1855, sida 1

Eråderna. Af förs. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 44.) Allt detta tog knappast en minuts tid ifrån Axels brådskande uppdrag, och straxt derpå såg man vakterna tåga när mare och taga stånd emellan drottningen och folket, hvarefter Clairet framträdde i spetsen för ett par lakejer, dem han besallde försäkra sig om Katharinas person. — Hvad! — sade denna och trädde drottningen närmare: — Skulle denna främmande tjenare få lägga sin hand på mig? — Bort, J uslingar! — Ni hör det! Hon är vansinnig. Till Smedjegården ) med henne, — sade drottningen. — Drottning, drottning! Messenierna låter du afrätta och mig insäatta på ett därhus. Tror du dig dermed sörbättra din sak? Är det så du drager fördel af de lärdomar historien och erfarenheten skänker? Drottningen kastade en blick på Axel, som visade hennes vrede öfver det fördröjda verkställandet. Katarina fattade det och sade: — Det är då ditt allvar? — — Ja, du har rätt! Jag är verkligen dårhusmässig, då jag ett enda ögonblick kunnat glöm-! ma det förgångna, och sätta tro till dina mildare känslor. Det! är rättvist att jag derför får pligta som galning. Katarinas ögon gnistrade; drottningens hela omgisning stod häpen och väntade på utgången af detta sällsamma uppträde och sjelfva lakejerna drogo sig tillbaka, tvekande om de borde uppfylla sin pligt. — Jaså — sade drottningen till Axel i yttersta vrede — Ni förstår ej att bättre göra mina besallningar åtlydda. Jag påminner mig nu att det var som liten flicka jag lärde känna er första gången. Axels kinder blossade upp och han gaf betjenterna en ny vink samt beordrade tillika några man af vakten att betäcka deras åtgöranden. ) Då hospital för vansinniga.