Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1855, sida 1

mycket en Vasarnes ättling kan trotsa på sitt folks tålamod: Akta er nu, Kristina, ty ni har gått till det yttersta! Edra fremmande gunstlingar, edra fremmande seder och bruk, liknöjdheten för ert folk, föraktet för gudstjenst och kyrka — allt har gjort er förhatlig. Och ändå! -— O, drottning, blif som din fader, gudfruktig i din själ och fosterländsk i ditt sinne! Slut dig med tillit till ditt folks trofasta hjertelag och ännu skall det bära dig på sina händer. Det tycktes länge som om med vår store ättefader de konungsliga dygderna skulle hafva nedstigit från Sveriges herrskarestol, men din fader uppkallade dem åter i ljuset. Du har fått ett stort arf att förränta; mycket har du bortkastat, mycket, mycket, men du är ännu Gustaf Adolfs dotter och med denna titel kan du mycket återvinna, ty från den har ditt folk svårt att skilja sin kärlek. Katarina hade talat med en värma och eld som gifvit hennes ord en oemotståndlig kraft, den Kristina ej ens mäktade motstå, och som ovilkorligen äfven meddelade sig till hennes omgifuing. Hon hade dessutom icke vågat afbryta henne af fruktan för den verkan hennes hänförelse kunnat åstadkomma, om den tagit en annan rigtning och uppkallat hopens sympathier. Nu hade hon blott talat till henne sjelf med undvikande af all upprörande högljuddhet, men afbruten eller hotad hade hon kunnat blifva farlig. Nar hon slutat, vinkade drottningen åt Axel, som befann sig temligen nära i hennes omgifning, och tillhviskade honom några ord i tysthet. Då Axel drog sig tillbaka för att verkställa hennes befallningar och gick förbi hofdamerna som samlat sig i en grupp, helt nära bakom drottningen, kände han plötsligen någonting falla på hans fot och med nästa steg krossas derunder. Oaktadt sin brådska, nedlutade han sig, upptog det obekanta föremålet och fann det vara en solfjeder af ett utmärkt arbete. Vid det han såg sig omkring bland damerna hvem den kunde tillhöra, varseblef han ett par mörka ögon, som blixtrade emot honom, och ett par svällande korall-läppar, som hotfullt sade: — Min Gud, hvilken skada ni förorsakat mig! Aldrig kan denna förlust blifva mig ersatt! — Med en ursägt, så pass artig som brådskan och känslan af hans ringa skusdd till olyckan det medgaf, återlemnade han den skadade klenoden till den fremmande sköna, som han i dag första gången såg i drottningens omgifning, och som mottog den under ett illa återhållet leende. (Forts.)