Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1855, sida 1

innan kort hörde man ropen höja sig: — Ur landet med sremlingarne! Bort med Radziejowsky och Bourdelot! Lycka åt drottjningen! Lycka åt kronprinsen, vår tappre, hjeltemodige och trofaste kronprins! Han vill Sveriges väl, Gud välsigne honom! Vi vilja se svenska män kring vår drottning. — Bättre var då grefve Magnus stod henne nära! Inga sremmande lycksökare! Bort, bort! Under det folket så sorlade, låtsade drottningen sig ingenting märka, utan gick djerft sin väg fram, högljudt pratande och skrattande, såsom för att visa huru litet klandret bekom henne, då hon plötsligen hejdades al en qvinna, som trängde fram ur hopen och ställde sig i hennes väg. — Drottning! — sade hon. — Vi hafva ännu ett ord ota. ladt. — Hvad! — sade Kristina som till sin förvåning igenkände Katarina. — Ni vågar visa er här? — Jo, jag vågar det! — Och Katarina drog sitt ansigte till ett leende. -— Hvad skulle jag frukta? Drottningen kastade på henne en blick full af harm och förakt. — Hör ni icke åskan går? Drag henne icke öfver ert hufvud, ty den kan krossa er. I detta ögonblick betraktar folket hvar och en ur dess hop, som en lem af sig sjelft, och blir den så rad kännes det som ett stygn genom hela kroppen. Jag vill icke vara skuld till ett utbrott, emedan jag icke vill er illa. Bemöt mig alltså derefter. — Har ni något att bönfalla om, så är här icke stället! — svarade Kristina med sogligare röst och ville fortsätta sin väg. Men Katarina lät härmed icke afspisa sig. — Hönsalla — upprepade hon. — Nej, jag vill tvertom söka återgälda en skuld till er. Af ert bemötande då jag sista gången vände mig till er, vill jag endast påminna er om de tjugofem dukaterna, ni lät tillställa mig. Gifmildheten är en dygd, som är furstar värdig, och pryder dem lika mycket som purpurns glans; tacksamheten åter är den ringes dygd. Vi skola nu uppgöra vår räkning. Ni skänkte mig dem med befallning! att resa; jag mottog dem med föresats att stanna qvar. Min stolthet bjöd mig det, och för er skall jag icke behöfva förklara mig deröfver. Respengar behöfde jag icke och i min pung har, jag ännu laggt er nådegåfva. — Allt nog, tyst och okänd har. jag vistats här, midt i brandstaden af det missnöje som på alla. sidor uttalar sig mot er regering, ty det har roat mig se hur!