Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1855, sida 3

MAGNUS JONSON. Å Å — — Styckegods. Tvenne slags ridt. Amiral Ruiter låg en gång för ankar vid Rotterdam, och emedan han stod i stort anseende hos innevånarne, föranstaltades till hans ära flera festligheter. Detta förargade generalen för de landttrupper, som lågo i Rotterdam, och han tänkte: jag vill dock spela denna Ruiter) ett litet spratt. — Han inbjöd honom också till en festlig måltid, hvarvid allt var uppbjudet att smeka gomen. Efter middagen sade generalen: mina herrar, vi vilja dricka kaffe på mitt landtställe. Nu framfördes de präktigaste hästar. Amiralen hade aldrig i sin lesnad setat till häst; derför protesterade han af all makt, men måste slutligen gifva efter och steg upp. Han satt som en skräddare på djuret, som gjorde allahanda korsoch tvärsprång med honom. Landtofficerarne voro nära deran att utbrista i gapskratt. Genom staden gick det någorlunda ordentligt, då generalen ännu red temligen långsamt; men så snart de kommit utom porten och generalen gifvit sin häst sporrarne och satte af i galopp — flög äfven amiralen åstad, ängsligt svigtande än till höger, än till venster, så att han till landtofficerarnes stora förnöjelse slutligen måste hugga sig fast i manen och sadelknappen. Men innan man uppnått landtstället gjorde hästen ett språng och — Ruiter stod på fyra fötter i sanden. Med möda återhållande sitt löje, beklagade generalen den olycka, som händt hans gäst, och som lyckligtvis icke hade värre följder än att amiralen förklarade sig aldrig mer skola sätta sig i sadel. Generalen lät derföre hemta sin vagn, hvaruti Ruiter återvände. Denna tilldragelse utgjorde flera dagar samtalsämnet i salen; i synnerhet amuserade sig landtofficerarne deröfver. Men amiralen tänkte: vänta blott, ni landtkrabbor, jag skall uppvakta er med ett souvenir, som ni ej så snart skall glömma. Några dagar derefter emottog generalen och alla hans offieerare en inbjudning till middag på amiralskeppet. Ruiter hade på akterdäck låtit uppsätta ett präktigt tält, hvarunder stod ett bord, som svigtade under tyngden af utmärkta maträtter och dryckesvaror. Slutligen syntes: gästerna på stranden. Präktigt utsmyckade slupar och båtar förde dem ut till skeppet, der man genast satte sig till bords. Sedan man behörigen gjort sitt bästa med mat och dryck, föreslog amiralen en skål för Hollands välgång. Han hade rest sig och alla gästerna med honom. Under det glasen sammanstöttes, dundrade en salfva ur skeppets hundratjugo kanoner öfver vattnet. Det präktiga skeppet sänkte sig och höjde sig åter. Bleka af fasa tumlade landtofficerarne omkring på däcket, under matrosernas skallande skratt. Endast Ruiter och hans officerare stodo på benen. Då de förskräckta åter hade kommit sig något före, sade Ruiter leende: ,Mijnheers, dat is mijn Paardt! Mina herrar, detta är min häst. Landtofficerarne hade mistat skrattlusten, och Ruiter låtsade som ingenting hade förefallit. (N. n. A. ) Holländska ordet Ruiter betyder ryttare. Luanande svar. En Eugelsman, som reste i Kilkenny, kom till en ström och hyrde en båt att föra honom öfver. För säkerhets skull frågade han färjkarlen, om någon menniska någonsin blifvit borta på detta ställe. Aldrig, svarade Irländaren, ,min bror drunknade här förliden vecka, men vi funno honom dagen derpå. Hvad Jack visste och hvad han ieke visste. Uti en engelsk sjöhamn mötte en högre sjöofficer, som var mycket sträng i disciplinen, en drucken matros på gatan. — Till hvilket skepp hör du 2, frågade han honom. — Jack, som var en säker gosse och väl visste, hvad följden skulle blifva, om han sade sanningen, svarade helt lugnt: jag vet inte. — Hvart skall du gå då? — ,Jag vet inte. — ,Hvad heter din kapiten då? — ,Jag vet inte. — Hvem är jag då, karl? — Jag vet inte. — ,Jo, jag är hamnamiralen. — ,Då, svarade Jack, ,har ni alldeles ingen dålig post, så mycket vet jag. Anekdot från lägret vid Sebastopol. Från Engelska lägret berättar en korr. följande: För kort tid sedan betraktades det öfverallt, så väl i vårt som i våra allierades läger, som ett obestridligt sactum, att en spökryttare nattetid red omkring bland våra verk. Våra yttre poster ville hafva sett honom än här och än der; han kom alltid från den sida, der Ryska lägret ligger, och försvann spårlöst. Det synes varit i skymningen eller under månljusa nätter, som ban företrädesvis uppenbarade sig. Zuaverne hade skjutit efter honom, våra skarpskyttar likaledes, men hans hästs skritt hade icke påskyndats deraf, och lika litet syntes ryttaren fråga efter kulorna. Han närmade sig knappast hörbart, red lika tyst förbi och försvann oförmärkt; en gång tycktes han hafva fördubblat sig, ty natten mellan den 2 och 3 Januari ville man hafva sett honom kl. mellan 11 och 1, så väl på den sidan af lägret som vetter åt Inkerman, som på sidan åt staden. Från tält till tält, från vakteld till vakteld, från läger till läger spridde sig historien om detta fantom, och berättarnes fantasi dref dem att utmåla saken ännn underbarare så att man t. ex. fick höra att spöket mot dagens inbrytande försvann i ett moln som småningom alltmera förtunnades och slutligen förSvann. Officerarne yurade naturligtvis ingenting anna om saken än att det var en spion, den de borde skju, ta om de icke kunde taga honom lesvande. Men då till och med de franska Spahis fåfängt satt efter ho nom, sä bibehöllo soldaterna sin förut fattade mening och slutligen voro de temligen ense om — helst fan. tomet bar en kappa och fältmössa lika franska kavalle riets — att det var Marskalk S:t Arnauds ande, son icke kunde skilja sig ifrån den här han anfört. Den na supposition var den mest antagliga för deras mili tära uppfattningssätt och utomdess i praktiskt hänseen de den mest oskadliga, ty den förträngde vida mer uppskrämmande fantasier. Blott Turkarne ville allde Å les icke tro på S:t Arnauds uppenbarelse, utan påsto do fullt och fast, att santomet var antingen ,Monkir (Dödsengeln) eller ett af dessa de otrognas troll elle YH otyg. som de kalla ,Ghuls. .