be Natten mellan den 6 och 7 blef äntligen hemlig eten förklarad på ett ganska prosant sätt. Tre Spahis, som förrättade ordonanstjenst och redo bort till de al oss besästade höjderna vid Inkerman för att öfverföra depescher till dervarande ingeniörofficerare, sågo sig, då de böjde om en framskjutande klippa, ansigte mot ansigte med spöket; som genast vände sin häst och sprängde mot Tschernaja. Sannolikt skulle han icke låtit ryttarne komma så nära in på lifvet, om icke klippan undangömt dem och den djupa snön i hålvägen gjort hästarnes hosslag ljudlösa. Spahierna tvekade ett ögonblick hvad de skulle göra eller låta. Men då de hörde att ryttaren på vanligt menniskovis med rösten manade sin häst, gåfvo de också sina springare fria tyglar, satte i carrigre efter honom och lyckades slutligen att afskära honom återtåget. I samma ögonblick blixtrade det till, ett skott small, och en af de förföljande störtade träffad till marken. De båda återstående grepo till sina gevär, men kunde icke komma åt fienden, som beständigt vek undan och var beväpnad med revolvers. Han lyckades således att komma undan, i det han gaf eld åt höger och venster, sprängde åstad mellan dem båda, störtade sig med sin häst i Tschernaja och sam öfver till andra stranden. Sedan dess bafva andeskådarne blifvit ett mål för allmänt löje; men spöket har icke sedermera visat sig, och blodspår, som man soljande morgonen upptäckte i snön, visade att häst eller ryttare icke undkommit helt och hållet oskadde. (Sn. P)