Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1855, sida 2

norna, fruntimmersur, dyrbara kronometrar, medaljonger. slaconer, brocher och andra dyrbarheter. Uren voro stumma och de små slaconerna utan dost; men hur mycket lif, styrka och krast läg det icke i dessa glansande småsaker! Acon-Virlaz suckade. I detta ögonblick började ett litet ur, hvars plats var mellan en hel skog af stöslor i den yttre boden, och som, enligt hvad det tycktes, ansåg sig sjelf för betydligt vigtigare än man af dess storlek skulle kunnat tro, att surra och brumma samt slog derpå nio. Acon-Virlaz lade ifrån sig sin pipa, vred gasen något högre upp och ämnade just ropa på sin hustru för att få veta hvad hon hade till aftonen, då en mörk figur visade sig bland mängden af ylleskjortor och blankhattar samt förtog det aflägsna skenet från gaslyktorna ute på gatan. I detsamma sade en röst hvilken tycktes vara så len och flytande som om den gått på skenor, tre till fyra gånger: Hur står det till i afton, m:r Virlaz? ett vackert väder i qväll! He? Rösten och gestalten tillhörde en bekant till m:r Virlaz, en stor, stark och mycket smidig person med ett särdeles flytande föredrag, hvari röjde sig en stark tendens till hvad man kal lar tråtalighet, en viss slottig vänlighet, som bragte åhöraren på den id att skenorna, om hvilka jag nyss talade, voro smorda med flott.