Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1855, sida 1

—2— — — nvilka från och med 1842 meddelats eller hädanester meddelas på karakter eller namn, heder och värdighet waf embete eller tjenst, eller å sådan beställning, med hvars innehafvande ej åtföljer lön på stat eller arfvode eller tjeustsöringsskyldishet, skall i Bevillning årligen erlaggas 10 Z af beloppet utaf allt det stämplade papper, hvarmed dylika fullmakter, öppna bref eller resoI lutioner, efter den i K. Maj:ts nådiga kungörelse angående stämplade pappersafgiften, stadgade grund, blefvo belagde. Dock må dessa afgifter ej understiga tre rdr banko. 2:0. För fullmakter, Öppna bref eller resolutioner, af hvilka, enligt Bevillningsstadgan den 14 Maj 1835, i årlig bevillning erlägges sex proc. af beloppet af det stämplade papper, hvarmed desamma äro belagde, skall enahanda afgift fortfarande utgöras. Det är en klar sak, att s. k. karaktersfullmakter äro i och för sig oting. Hvad är nemligen en titel annat än namnet på det embete en person bekläder eller det yrke han drilver. Att då kalla en person annat än hvad han är, är ju i sjelfva verket antingen en ironi, en dumhet eller en lögn. Det har varit våra vise regeringar förbehållet att gifva en viss helgd åt dessa lögner, och fåfängan har ej blott hållit dem till godo, utan äfven estersträlvat att kallas hvad man icke är och ofta aldrig skall blifva. Utan tvifvel är detta ett bland de mest komiska bladen i de menskliga dår: skapernas innehållsdigra historia. Att personer, som äro så dåraktiga alt söka och emottaga en dylik s. k. utmärkelse, äfven derför må betala, och betala dugtigt, kan vara i sin ordning, men det besangda ligger deri, att sådant nånsin kan komma i fråga. Den öfriga delen af Bevillningsförordningen innehåller hufvudsakligen administrativa föreskrifter rörande taxeringsoch pröfningskommittöers sammansättning, m. m., ämnen som äro ganska vigtiga, då de utgöra delar af Svenska folkets mycket beprisade sjelfbeskattningsrätt. Då vår uppsats redan blifvit vidlyftigare än ämnadt varit, vilja nu ej häri ingå, kunna dock ej underlåta att anmärka det absurda deri, att taxeringskommitteen skall bestå på landet af hälften adelsmän eller ståndspersoner och hälften bönder, samt i städerna af ett visst antal adelsmän, vissa prester, vissa ståndspersoner eller embetsmän och ett visst antal borgare. Att låta adelns medlemmar häri ingå såsom ett särskildt nödvändigt element blir temligen förvändt, då det väl lärer finnas städer, som äro nog vanlottade, att ej hysa några adelsmän. Huru man der bär sig åt, känna vi ej. Meningen med denna hastiga granskning af vår sednaste bevillningsförordning, hvilken i sanning tarfvade en grundlig och genomförd kritik, har endast varit, att väcka uppmärksamheten på en mängd deri förekommande dels orättvisor, dels orimligheter och att möjligen framkalla någon större förmåga, att till nästa riksdag verka för dessa orättvisors om ej af hjelpande, dock lindrande. Det är af vigt att få vår beskattning i allmänhet och den s. k. bevillningen i synnerhet stödd på klara och sunda grundsatser, emedan så väl enskilt välsard, som landets industriella utveckling och hela statens väl i hög grad härpå bero. —