önskade att hennes ankomst till de orter, der hon skulle uppträda, icke måtte blifva förut bekantsjord, på det hon måtte slippa folkskockningar och allehanda demonstrationer. Men å min sida insåg jag nogsamt, att entreprisens framgång i väsen lig mån be rodde derpå, att sångerskan öfverallt rönte det mest enthusiastiska emottagande. Jenny Lind fann det ofta obegripligt, att så många tusen menniskor kunnat få veta af hemligheten och samlat sig för att emottaga henne; för mig var detta alls icke underbart, ty min agent på stället hade alltid i tide genom telegrafen fått underrättelse och försummade icke att sprida nyheten bland allmänheten. Då vi ankommo till Philadelphia hade en ofantlig massa menniskor församlat sig vid landgångsplatsen, för att med hurrarop emot taga ångfartyget som förde sångerskan. Det var med stor möda som vi trängde oss igenom folkmassan, och många tusen menniskor följde oss till hotelet. Gatan utanför detta var alldeles öfverfyld af nyfikna och enthusiaster, som icke hörde upp att skråla, och den stackars Jenny, som plågades af en svår hufvudvärk, såg sig nödsakad att draga sig tillbaka till sina rum. Jag improviserade ett litet tal för att få massan att oslägsna sig, men man afbröt mig och ville icke lugna sig, med mindre Jenny visade sig på balkongen. Jag ville ogerna störa henne, helst jag visste att ett dylikt tumult generade henne och skulle förvärra hen nes lidande; och jag lät derföre hennes sälskapsdame, Miss Änmansson, taga hennes shavl och hatt på och träda ut på balkongen. Hon gjorde ett par graciösa nigningar för publiken, som fann sig ytterst belåten, helsade henne med lifliga hurrarop och derpå skingrade sig., En betydlig autografsamling såldes nyligen i Paris. Det fanns deribland många märkliga bref, men allt såldes här, eget nog, till ett relativt lågt pris. Ett bref från Beaumarchais till polischefen Lenoir gick till 17 fr. 50 cent., ett från marskalk Biron till herr de Villeroy för 47 fr. och ett d:o från Theodor Beza (Genkve 1574) för 81. För ett bref från madame Sevigne till hennes dotter betaltes 330 sr., och för en epistel från Bossuet med förmaningar och råd till en madame Albert (Paris 1695) för 39 fr. Vidare förekommo, ett bref från Camille Desmoulins till en Engelsk dame, 11 fr., ett d:o från från Catharina de Medici till Henrik III, 36 fr., ett Crebillon 122 fr., ett från dAlembert och ett från Diderot, 40 och 10, samt ett bref från madame Dubarry 34 fr. Tre stycken bref från madame de Maintenon såldes tillsammans för 123 fr. och ett från hertiginnan af Longueville för 100 fr. Dessutom förekommo bret från Ludvig XVI, Ludvig XVIII, Ludvig Filip, Rossini, Gluck, Horace Vernet, Paolo Veronese, Leopold Robert (en nyare berömd Fransk må lare) m. fl. Ett krigarebjerta. En engelsk soldat tillägger efter berättelsen om sitt vid Inkerman erhållna sår (han hade fått två finger afskjutna) följande: Men prisad vare Gud, jag är frisk till själ och kropp och skall väl snart börja Åslå på nytt, som våra gamla landtmän der hemma bruka säga. Gud har varit god emot mig, Han har låtit mig komma undan med lifvet från tre förfärliga slagtningar och förskonat mig från koleran; Han skall inte heller nu öfverge mig. Om jag inte hade dig och min lilla älskling der hemma, som skulle gråta efter mig, så vore jag nöjd med mitt öde i hvarje fall; J ären aldrig ur mina tankar och när jag tänker på hur likt det ser ut till att jag aldrig skall komma hem igen, då blir jag helt sorgsen till mods, men 4hoppet uppehåller mig och så tänker jag ofta återigen, att jag skall och måste få komma tillbaka. Var inte bekymrad för mitt sår, du ser att det inte kan vara mycket farligt, eftersom jag har tagit mig före att skrifva detta långa bref. I senaste affären (vid Inkerman) blef löjtnant Gibson dödad; jag såg honom sårad och erbjöd mig att leda honom till eftertruppen; Nej tack, min vän svarade han jag är illa skadad, men jag tror icke det har någon fara; och derföre will jag inte lemna fältet. vi åtskiljdes och när jag nästa gång såg honom, var han död. Stackars gosse! det var präktig och käck soldat. En vacker kullerbytta. I Jardin des Plantes promenerade häromdagen tre unga herrar, tarfligt klädda, men som förmodades, på grund af det röda band de buro i knapphålet, tillhöra armsen. En fattig qvinna med två barn närmade sig och bad om en almosa; två af dem gåfvo henne en skärf, men då den tredje ville göra detsamma, märkte han till sin ledsnad. att han glömt sin börs. Rit stycke derifrån råkade de åter på en liten tiggarpojke, som beledsagade sin anhållan om penningar med att visa sin skicklighet uti att slå kullerbytta. Den der lilla passageraren inger mig en god idå, sade den officer, som glömt sin börs, till sina kamrater. Jag slår vad med er om tjugo francs att kunna slå kullerbytta lika så bra som han gör det. Det vore kostligt att åse, sade de andra skrattande, godt, vi gå in på vadetlProponenten började genast att med en gosses vighet utföra hvad han åtagit sig. Då han slutat, framräckte han handen för att begära sina tjugu francs, och så fort han erhållit dem, gick han bort, och öfverlemnade penningarne till den fattiga qvinnan. Likkistan Kassakiste. I Norrköpings Tidningläses följande, som torde kunna intressera åtskilliga af våra läsare: Man har berättat oss en un derlig historia, som, under loppet af de sista veckorna, skall hafva tilldragit sig i någon af de fjärmare sranusocknarne. Vi säga upprigtigt att vi för ingen del vilja ikläda oss något ansvar för dess sannnigsenlighet, men då dess återgivande ej länder någon till skada, utan tvertom är lärorik nog, så kan ingen tiog värre hända oss vid dess reproducerande, än att vi, ifall händelsen ej skulle ega verklighet, hafva utskickat en tidningsanka. Så lyder berättelsen: ,En man, som besörjer upptagningen af nya grafvar (det vill med andra ord säga: en dödgräfvare) på kyrko gården i N. N. socken, var en dag sysselsatt med detta lofliga, ehuru mindre trefliga göromål, och hade arbetat sig redan flera alnar ned i jorden, då han stötte på multnade menniskoben och uppruttnade stycken af en likkista. Nu är detta visserligen ingenting ovanligt under sådana förhållanden, och vår man fann det ej eller så; ben och trädbitar kastades alltså om bvarandra upp ur gropen, med en sorglöshet, som lång vana meddelar åt äfven den obehagligaste förrättning. Denna sorglöshet öfvergick dock till en viss nyfikenhet, då med mull och ben på spaden äfven följde ett mer lysande föremål. Arbetet fick nu hvila och den gamle dödgräfvaren dröjde ej att bemägtiga sig och undersöka sitt fynd, hvilket bestod i en rund messingsdosa, af detta slag som skålknallar fordom buro och möjligen ännu bära omkring, som begagnas till snusdosa, försedd med en spegel på locket. Det är en förtjenst hos snuset, när det är gammalt, och detta måste vara af äldsta sorten, tänkte vår dödD ii — —0 ——