Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1855, sida 1

en galenskap ... Ni misstog er om dess betydelse ... En yrsel fattade mina sinnen ... Bestörtningen kan förvirra. — Erik Arnolds angifvare? ... — Nej! O, himmel, nej! Jag sade det icke! — Ni sade det, men det var lögnens ande, som diktade dessa ord i ert öra och lade dem på edra läppar. Säg att ni ljuger. — Ja, jag ljuger. — Låge usling! — Som jag sade: det var en yrsel, en tankspriddhet ... Hjernans starka ansträngningar efterlemna ögonblick af slapphet, då våra sinnens spänstighet sjunka och vi lätt låta oss öfvervaldigas. Ni förstår . . . — Jag förstår! Barmhertige Gud! — Skulle annars beskyllningen mot en broder?... — Tyst! Jag vill icke låta bedraga mig! — Och Anna sjönk ned i skrifstolen och gömde ansigtet i sina händer för att dölja den strid och de qval som kämpade inom henne. Den brutna andedrågten och de skakningar som hennes återhållna snystningar tid efter annan åstadkommo, vittnade emellertid om hennes upprörda sinnesstämning, och läto förstå att hon fått ett dödsstygn, från hvilket hon förgäfves sökte hemta sig. Under det hon så var öfverväldigad af de förfärligaste marter betraktade henne Sebastian förstulet, med dessa blickar som ormen har, då han fäster dem på sitt rof och ser dess fruktan uppgå i den vanmakt som tillförsäkrar honom om sitt byte. Sedan en stund så förgått, reste sig Anna upp med tillkämpad fattning och sade: — Säg mig allt! — Hvad begär ni? Jag har ingenting att säga. — Hvad? Ni tror er kunna blanda korten af detta dubbla spel för mig som för ett barn. Tala! — I himlens namn. För er egen och för min skuld, återtag denna begäran! — Jag vill veta allt; från möjligheten till vissheten. Jag vill vinna öfvertygelsen om att ni är en lögnare för att kunna bevara den kärlek som blifvit sol-ljuset öfver mitt lif, eller jag vill se honom, i hela afgrundsgestalten som tillhör förrädaren, på det jag må kunna hata, förakta och afsky, ty allt detta fordras för att utplåna hans bild ur min själ. — Och ni fordrar detta af mig, emot en broder? (Forts.)