Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1855, sida 1

dig här att välja emellan antingen att betrygga den genom föreningen med denna man, som i allo ar dig värd, eller att sör alltid vara min nåd förlustig. Och med dessa ord lemnade hon rummet. Der stod Anna som slagen af en blixt; — men den villrådighet, hvari hennes bestörtning försatte henne räckte ej länge, efter ett ögonblicks besinning tog hon ett steg emot dörren såsom för att upphinna drottningen. — Ett ord, ett enda ord! Jag besvär er! — Och Sebastian trädde i hennes väg. Anna stannade och betraktade honom med en blick som y uttryckte beslutsamhet. — Ni inser att detta icke är mitt fel? Det är icke jag som uppväckt hallstarrigheten i drottningens lynne. Vid Gud! Jag ville hellre underkasta mig hennes vrede, ja, jag ville hellre dömma hela mitt lif till saknad och tomhet än se er olycklig. Jag skulle hata det om det skulle få den betydelsen. — Ni kan erfara ädelmodets bud. Jag tackar er. — Denna känsla som bjuder mig att skatta er sällhet högre ll än allt annat förtjenar icke namn af ädelmod, den är oåtskiljelig från den kärlek ni ingifvit mig; och förr skulle jag vilja bortkasta mitt lif än bära det förtyngdt af ert hat. — Jag hatar er icke, min herre. — Hvilket ord? Ack, låt mig få höra det ännu en gång! I — Tvertom, jag hyser för er i detta ögonblick en högaktning, den jag icke tror mig kunna bättre bevisa er än då jag bekänner för er, att hvad som uppreser en oöfvervinnelig skiljemur mellan er och mig, är ... att ... mitt hjerta . — Jag vördar dessa känslor! Det tillhör ännu minnet af den olycklige Messenius? — Jag vill icke bedraga er .... — En lyckligare skulle hafva utplånat det? — Utplånat det? — — — Nej! Kärleken har vaknat utan att inkrakta på dess rum. Jag älskar... Sebastian suckade. — Er broder, Erik. — Arnold Messenii angifvare! — utropade Sebastian, och tog ett steg tillbaka med en så naturligt spelad öfverraskningsst och fasa, att det fordrats en mer än vanlig menniskokännaress blick att ej deraf låta sig bedragas. — Arnolds angisvare? — — — Hvad vågar ni säga? — Och Anna vände med assky sitt ansigte från Sebastian. — Hvilket ord lät jag väl undsalla mig? — — — Det var —x ——. :