Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1855, sida 2

melse såsom på det högsta orättvis emot det larda samfund, som han representerar? Och skulle han anse det för ett nöjaktigt svar, om man sade honom, med hans egna ord, att utnämningen till sysslor är en ren ynnestsak och att det ej ligger någon orätt deri att utesluta en individ eller en klass från tjenster och embeten? Tänker han på saken, får han säkerligen medgifva, att embetsoch tjenstemäns tillsättande icke bör vara underkastadt rent godtyckliga bestämmelser, bestämmelser för hvilka ej annat skäl än ren nyck kan uppgifvas, och att de som vilja utesluta någon klass från offentliga beställningar äro förbundna att visa något särskilt skäl för uteslutandet. Min hedervärde vän har vädjat till oss säsom kristne. Låt mig då fråga honom huru han förstår det stora budet, som utgör en sam manfattning af lagen och profeterna. Kunna vi sägas göra andra hvad vi vilja de skola gö ra oss, om vi med berådt mod göra dem äfven det ringaste ondt? Såsom kristne, äro vi säkerligen förpligtade att eftersinna, för det första, om vi genom Judarnes uteslutande från hvarje offentligt förtroende göra dem ondt; och, för det andra, om det är nödvändigt att göra dem detta onda, för att afvända något större ondt. Att vi tillfoga dem ondt genom deras uteslutande från offentligt förtroende, kan min hedervärda vän icke bestrida. Såsom en kristen är han alltså förpligtad att befria dem från detta onda, så framt han ej kan visa, hvilket jag är säker på han ännu icke visat, att det allmännas väl nödvändigt kräfver en fortsättning af deras lidande. Men hvar, säger han, skolen J stanna, om J en gång insläppen i underhuset folk, som förneka evangelii sanning? Skolen J insläppa Mahomedaner? Skolen J insläppa eldsdyrkare? Skolen J insläppa Hinduer, som dyrka en stenklum pmed 7 hufvuden? — Jag vill besvara min väns fråga med en annan. Hvar tänker han stanna? Ar han färdig att steka de otrogne vid sakta eld? Om icke, må han säga oss hvarföre ej, och jag vill åtaga mig bev sa att hans skäl äro lika så afgörande emot den ofördragsamhet, hvilken han anser för en pligt, som emot den ofördragsamhet, hvilken han betraktar som ett brott. En gång antaget, att vi äro förpligtade att tillfoga en menniska ondt, derför att hon ej har samma religion som vi, hvar skall man då stanna? Hvarföre stanna vid den af min hedervärda vän angifna punkt, snarare än vid den som angifvits af den hedervärde medlemmen för Oldham, som ville att Judarne skulle förmenas att besitta fast egendom på landet? Och hvarför stanna härvid och icke heldre gå lika långt som den spanska inqvisitionen i sextonde århundradet? Om J en gång beträden förföljelsens bana, trotsar jag er att finna något skäl för att göra halt förrän J hafven nått den yttersta gränsen. Om min hedervärde vän säger oss att han vill tillstädja Judarne att besitta egendom till hvad storlek som helst, men att han ej vill tillstädja dem att besitta den ringaste politiska makt, motsäger han sig sjelf. Egendom är makt. Den hedervärde medlemmen för Oldham inser ganska tydligt, att det är omöjligt att beröfva en person politisk makt om man tillåter honom vara agare af ett halft landskap och derföre föreslår han äfven med största konseqvens att konfiskera Judarnes jordegendom. Men äfven den hedervärde medlemmen för Oldham går icke långt nog. Han har icke föreslagit att konfiskera Judarnes lösegendom. Det är likafult fullkomligt säkert att hvarje Jude, som eger en million, kan med lätthet skaffa sig stort inflytande i staten. Med sådana steg skrida vi från embetsmannamakt till fast egendom, och från fast egendom till lösegendom, och från egendom till frihet, och från frihet till lif. De förföljare, som begagna sträckbänken och bålet, hafva i sanning mycket att säga till sitt försvar. De äro öfvertygade att deras ändamål är godt; och det måste medgifvas, att de använda medel som synas böra leda till målet. Afvikande meningar i religionen hafva slersaldiga gånger förqväfts i blod. På det sättet utrotades Albingensernas sekt. På det sättet undertrycktes protestantiska läran i Spanien och Italien, hvilket skedde så grundligt, att den i dessa länder aldrig sedermera rest sitt hufvud. (Forts.) iii —— . 656