Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1855, sida 2

man nog aktat sig. (Forts.) edt —————————---—X— ——A — be dro—n—mo—AÄ —2—2 -zQ Till frågan om den s. k. jude emancipationen. Vid den korta ölversigt, som de sista dagarne af det förslutna året ågnades i Hand.-Tidn. åt den slutade riksdagens srukter, yttrades afven några ord om den utvidgade bosättningsrätten för i landet insödde Mosaiske trosbekännare. Vi lofvade dervid att vid lämpligt tillfälle anföra ett yttrande af den berömde engelske historieskrifvaren och statsmannen Macauley i engelska underhuset, för några år tillbaka. Detta löfte gå vi att i dag uppfylla, och bedja endast få bemärka, att Mosaiska trosbekännare i England hade vid den tid Macauly talade långt större rättigheter än de ännu, efter den sista riksdagen, äga i Sverge. Den motion, som nu var å bane, gick derpå ut, att nämnde trosbekännare skulle ega alla medborgerliga rättigheter, blott med de få undantag, som voro gällande för bekännare af den romersk-katholska läran. Det var under debatten härom, som Macauley höll följande tal, utmärkt lika mycket för dess enkla, osökta vältalighet, som för dess mägtigt öfvertygande bevisning. Macauley yttrade: Jag minnes och min hedervärde vän, medlemmen för Oxfords universitet) torde äfven minnas, att, när detta ämne för 3 år sedan diskuterades, det anmärktes af en omtyckt talare, som vi sakna, att styrkan af Judarnes sak var en stor olägenhet för der som förde deras talan, emedan det var knappt möjligt att hålla ett tal för dem utan att trötta åhörarne genom upprepandet af allmänt erkända sanningar. Om Sir James Macintosh erfor denna svårighet när frågan först förekom i huset, måste jag väl förtvilla om att nu kunna erbjuda några argumenter, som ega anspråk på att vara nya. Min hedervärde vän, medlemmen för Oxfords universitet, började sitt tal med den förklaring, att han ej ämnade sätta religionsfrihetens grundsatser i fråga. Han säger sig afsky förföljelse, det vill saga förföljelse i den mening han tillägger detta ord. Det skulle, i hans tanka, vara förföljelse att hänga en jude, eller flå honom lefvande, eller draga ut hans tänder, eller kasta honom i fängelse. eller beröfva honom hans egendom; ty hvar man, som uppför sig laglydigt, eger rätt att åtnjuta säkerhet till lif och lemmar, personlig frihet och egendom. Men det är icke förföljelse säger min hedervärde vän, att utesluta någon individ eller någon klass från tjenster och embeten; ty ingen har rätt till tjenster och embeten: i hvarje land måste embets och tjenstemäns tillsättande vara underkastadt sådana bestämmelser som högsta makten finner lämpliga, och ingen medlem af samhället kan med skäl be klaga sig öfver dessa bestämmelser såsom orättvisa. Den som erhåller en syssla erhåller den, icke på grund af någon rätt, utan af ynnest. Den som icke erhåller en syssla har ej förorättats; han är endast i samma belägenhet, i hvilken det stora flertalet i hvarje samhälle nödvändigt måste befinna sig. Det finnes i de förenade konungarikena 25 millioner kristna utan sysslor; och, om de icke klaga, hvarföre skulle 25,000 Judar klaga öfver att vara i samma ställning? På så sätt har min hellervärde vän kommit till den öfvertygelsen, att, liksom det skulle vara ytterst dumt af honom och mig att såga det vi lida orätt, emedan vi icke äro ministrar, så är det ytterst dumt af Judarne att säga att de lida orätt, emedan de, såsom ett folk, äro uteslutna från alla offentliga beställningar. Min hedervärde vän kan omöjligen hafva eftersinnat till hvilka slutsatser hans räsonnemang leder. Dessa slutsatser äro så orimliga, att han, derom är jag förvissad, skulle rygga tillbaka för dem. Anser han verkligen, att det icke skulle vara orätt att stifta en lag, att ingen finge blifva domare, som ej vägde 20 pund, eller att ingen finge sitta i parlamentet, som ej vore 6 fot hög? Vi få snart till behandling en bill rörande styrelsen i Indien. Supponera att vi i denna bill införde en paragraf, som stadgade att ingen, som tagit magistergraden i Oxford, finge blifva generalguvernör eller guvernör i Indien. Skulle icke då min heder värde vän höja sin röst emot en sådan bestäm— gir RaAheart Inol;e