Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1855, sida 1

— Är det så, du uppfyller mina besallningar? — frågade hon. — Må ers majestäts vrede drabba mig! Jag är här den ende felande, den ende som bör bära följderna af en förmä I tenhet, som torde böra betraktas som oförlåtlig — invände Sebastian. — Det är icke ni som åsidosatt drottningens bud, och jag håller mig till den skyldiga. Jag är icke van att behöfva vänta på deras uppfyllande eller sjelf gå att vaka deröfver. — Ers majestät ... — stammade Anna. — Och sedan? — — Men jag förstår! Kärleken är en makt som vågar trotsa alla andra regenters och begär sin ursägt i namn af menniskobjertats allmänna svaghet för dess herrsklystnad. l — Visst icke ... — stammade åter Anna. . — Jaså! Du vågar äfven motsäga mig? Liksom ickel hela förklaringen till din försummelse stode att läsa i besses edra nedsänkta blickar, edra rodnande kinder och tafatta rörelser. Ha, ha, hal Den der febernkärleken låter lika litet dölja sig som scharlakansfebern och alla andra febrar med sina röda rosors kännetecken. — Af barmhertighet, ers majestät! — bad Anna under den största förvirring. — Tillåt mig! — sade Sebastian och drog sig emot dörren. — Ha, ha, hal Också ni är brydd ända till förvirring, för det man öfverraskar er vid en ung flickas fötter! Det är löjligt! Kanske inbillen J, lärdomens söner, eder, att man tager er för att vara af annat skrot och korn än Evas, eller att man tror att Minervas dyrkan utesluter Amors? Nej, min kära Nordenson! Jag har känt alltför många lärda för att icke blanda bort dem med varelser af en öfvermensklig beskaffenhet. Frukta derför icke att blotta en svaghet genom att för jer drottning yppa bekännelsen af ert fångna hjerta, helst hennes samtycke icke kan vara likgiltigt i frågan om någon af hennes hoftärnors giftermål. — Giftermål! O, ers majestät! ... — Och Sebastian lade med den mest hjertskärande uppsyn i verlden handen öfver bröstet. — Hvad! Efter den scen hvarunder jag öfverraskat er. hör jag er nämna detta ord med fasa? Hur skall jag fatta detta? — Och Kristina såg frågande på Sebastian. — Fasa? — — — O, himmel! .. — Ah, jag förstår! Det är fruktan och hopp som antar