Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1855, sida 2

— ———— namn jag erhöll, min älskade, den der glömda natten — Nu vet jag det! snyftade han. Det dunkla minnet får kraft och återvänder. Jag tackar bimlen, att min själsstyrka helt och hållet är mig återgifven. Kyss mig, min Mary; vagga detta trötta hufvud i sömn, på det jag ej må dö af tacksamhet. Hans sista ord äro uppfyllda; jag återser hemmet! Och de voro lyckliga. Sent var återvändandet till glädjen och lifvet, men de voro alla lyckliga derigenom. Snön hade smält på jorden, och foglarne sjöngo i den tidiga vårens bladlösa buskar, då de tre för första gången kunde åka ut tillsammans, och folk skockade sig kring den öppna vagnen för att hälsa och lyckönska kapten Richard Doubledick. Det var likväl nödvändigt för kaptenen att, i stället för att återvända till England, söka fullkomligt återvinna sin helsa i södra Frankrikes klimat. De funno ett ställe vid Rhonefloden, nära invid Avignon och med utsigt åt ruinerna vid bron derstädes, och detta var allt hvad de önskade; der lefde de tillsammans i sex månader och återvände derpå till England. Då mrs. Taunton efter 3 års förlopp kände sig ålderdomssvag — om än icke så gammal, att hennes klara, mörka ögon fördunklades — och påminde sig hvilket välgörande inflytande för