Richard Doubledick. (Af Charles Dickens.) (Forts. fr. N:o 36.) Jag älskade en högsint, ädel man; älskade honom af allt mitt hjerta, älskade honom i långa år, trofast och tillgifvet; älskade honom utan hopp om genkärlek; älskade honom utan att känna hans herrligaste egenskaper — ja utan att ens veta att han ännu var vid lif. Han var en tapper krigare, älskad och ärad af tusende och åter, tusende, då hans trogne väns mor fann mig och visade mig, att han under hela sin stolta lefnadsbana icke glömt mig. Han blef sårad i en stor slagtning och fördes döende hit till Brussel; jag kom för att vaka öfver honom och vårda honom; jag skulle för ett sådant mål gerna hafva gått till verldens förfärligaste öcken. Under det han ej kände någon annan, igenkände han mig. Då han led som mest, bar han sina lidanden med ringa klagan, nöjd att hvila sitt hufvud der det nu hvilar. Då han låg med döden på lappare, lät han viga sig vid mig, på det han skulle kunna kalla mig sin hustru, innan han dog. Och det