Richard Doubledick. (Af Charles Dickens.) (Forts. fr. N:o 32.) Doubledick, sade kaptenen, sedan jag trädde i H:s Majestats sjenst som en gosse på 17 år, har jag haft sorgen att se mången karl, som tycktes kunna blifva till något, gå den vägen; men aldrig har det, sålänge jag tjenat vid regementet, gjort mig så ondt att se en karl så afgjordt slå in på denna skamliga bana, som det gjort mig att se dig. Det förekom Richard Doubledick som om ett moln begynte liksom lägga sig öfver golfvet, hvarpå han stirrade, och han tyckte att benen på kaptenens frukostbord blefvo böjda, liksom om han såg dem genom vatten. Jag är blott en simpel soldat hr kapten, sade han det betyder föga hvad som blifver af en sådant stackars best. Du är en menniska, svarade kaptenen med allvarlig harm, med uppfostran och goda anlag, och såframt du verkligen menar hvad du nu säger, är du sjunken ännu djupare, än jag trodde. Huru djupt det kan vara, öfverlåter jag åt dig sjelf att bedöma, när du vet huru väl jag känner ditt vanärande upp