Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1855, sida 2

i staden och lat sräga när han sick aslågga sin uppvaktning hos shennes majestät. Vid detta bud mulnade Kristinas panna, och gref Magni gemål, som icke lät undsalla sig det, skyndade att förmildra I hennes missnöje i det hun sade: — De bedröfliga underrattelserna som jag hade att lemna honom om vår faders vacklande hälsa, har otvifvelaktigt varit orsaken till hans oväntade ankomst. Karl Gustaf är den ömII maste son och för sina pligter som sådan känner han inga gränser. Emellertid var drottningen icke den enda på hvilken underratuelsen om prinsens ankomst verkade störande och oroande. ÄÅnen på Annas ansigte uppkallade den ett uttryck, som tydliIgen visade, att den för henne var något mer än en blott nyhet; men under det alla gåsvo akt till intrycket hos den sörra. fästade sig intet, utom just hennes öga vid den sednare för att upptacka hvad inom henne soregick. Drotiningens skarpa blick lät jaldrig bedraga sig, och hvad hon sås stadgade genast hennes beslut. I ögonblicket lät hon aflarda bjudning till prinsen och sade sedan till de kringstående, under ett konstladt skratt: — J skolen få se att sjelfva Ödet behagar spela en stor rol vid vår fest i afton. Nu trädde Anna fram. — En obetänksamhet har fört mig till det steg jag tagit; måtte ers majestat kunna tillgifva mig den! — Och hon drog sig derpå emot dörren. — Stanna! Du måste spela din rol till slut. — Jag har redan åstadkommit mycket missnöje; det är tid att genom mitt aflagsnande blidka det. — Du hör min besallning. Då jag tillåter dig uppträda jemte mig, vill jag väl se, hvem som skulle draga sig tillbaka lör dig. Mina damer! — Och Kristina vände sig till de församlade — Hvem af er, som finner sig besvärad af att spela sin rol i er drottnings sällskap eger att allägsna sig. Alla gjorde en djup nigning och — stannade.