Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1855, sida 2

. ning af B. E. Fogelberg. (Forts. och slut fr. N:o 30.) Från de stora historiska minnena med sina hjelteskepnader, från de följdrika händelsernas gång ur en storsvunnen tid, torde vi få vända uppmärksamheten ml dagens egentliga föremål, un konstnärens minne, i sammanhang med de betraktelser öfver konsten och dess historia som en föregående talare framställt. Under de förflutna tidehvarfvens lopp har den menskliga bildningen småningom framskridit, ty menniskoslagtets bestämmelse är, at oupphörligen gå framåt med tiden, och om detta icke alltid är förnimbart i det yttre, sker det dock hufvudsakligen i andligt hänseende. Andens väsende är sådant att den icke kan stå stilla, ty den är en gnista af det andeliga lifvets 8ol, en Nägt utgången från Gud. Genom detta sitt höga ursprung är sjelfva menniskoanden, äfven i sin förnedring, ej sorganglig som kroppen och andra lekamliga tiog, den har en lifskraft uti sig som vill framåt, iy stillaståendet är död. Detta framåtskridande är stundom svagt, stundom lisligt, emedan det betngas af yttre jordiska förhållanden och deras samverkan. I andens som i naturens lif är icke alltid värdoft och sommarglans, der kan äfven infinna sig stormiga böstnatter, kyliga dimmor och vintersömn; dock har man i det ena som i det andra fallet den trösten, att våren ånyo stundar. Under sådane menniskoandens värtider vakna afven de andeliga krafterna till frihet och verksamhet, med förmåga att bryta sig nya förut obetädda banor bDess sångsoglar sjunga det vaknande liteets värsånger i blånande sky, under det vetenskaper och konster växa upp, frodas och blomstra. Den närmast föregåeude, liksom den närvarande tiden äger ert sädant vårtycke, och den Skandinaviska Norden har länge känt verkulngarne af dess lissvärma. Såväl i vetenskapernas riken som forskningens djup, i sångens gåfva och de bildande konsternas skapel-er, eger Sverge fiåa denna tiden många och utmarkta namn. För det Nordiska lynnets allvar har vetenskaperna länge varit förtrogna; men åunu räkna de bildande konsterna sitt egentliga hem i det solbeglänsta söder, om hvilket Vitalis sjunger: I Skönheten man der som luften njuter, Konstens rosendröm mer herrligt sbjuter Sina knoppar i en evig vår. Till detta, de bildande konsternas hem, hafva alla våra stora konstnärer känt sig dra; re tillfölje af den frändskap konst och skönhet ega tin. emellan, och till det amal, som i den eviga staden på klassisk Jord vunum sitt europeiska måstarerykte, hörde äfven Fogelberg. Bhengt Erland Fogelberg föddes den 8 Augusti 1786 i Götheborg, der hans fader var gelbgjutare. Enligt den tidens mera allmänt rådande åsigter, att sönerna företradesvis borde egna sig åt såurens sysselranningar, hade hans far, mananma utan någon närmare kännedom om sonens inneboende anlag beslutat att unea Fogelberg skulle ingå i det yrke han sjelf idkade, för att en gång som mästare öfvertaga verkstaden, belst som han var enda qvarlefvande sonen. Efterkommande denna sin faders önskan borjade Fokelberg som gelbejutarelätling och fortsatte dermed bagra år under sadrens ledning. Snart förmärktes dock hos den unge handtverkslärlingen att andra tankar sysselsatte hans sinne. På lediga stunder ritade han gerna, dels kopierande stycken han erholl till låns dals egna ingifvelser. För dessa sina små försök tillbytt han sig böcker och dylikt af jemnåriga bekanta. Aisäilliga gånger försökte han sig äfven i modellarbeteu och gjutningar af saker, som vida afveko från de artiklar som i yrket förekomma och på sådant satt tillkännagaf sig först ynglingens fallenhet. essa här anmärkta afvikelserna från det handtverk han begynnt, eller om man så vill, de första stegen Jå ynglingens framtidsbana, voro på den tiden forenade med vida större svarigheter än nu, ty då fanns har ingen undervisningsanstalt som kunde gifva väckelse åt konstnärsanlagen, icke heller de förträffliga läroböcker, planschverk, etuder och ritningar hvarmed en sednare ud kommit den uppväxande ungdomens AAAO2MO:: RR ROTOR AG I Minnesteck