— tt — — sordrade den andra tills hon slutligen ikladt sig dem alla. Der stod hon nu beskådande sig, och erfor med stolthet att hon var skapad för att böra dem. En ide fattade henne med oemot ståndlig makt, och hon ilade, Jagad af den, ned utför den lilla lönntrappan som förband hofmästarinnans rum med de kungliga smärummen och in till den väntade drottningen. Vid hennes åsyn uppstod en allmän bestörtning. Visserligen kunde ungdomsgudinnans fagring och behag svärligen framtrada mera illusoriskt bland de dödlige; men i de miner alla ansigten antogo, stod tydligen att låsa, att det ingalunda kunde försona den unga underordnade hoftjenarinnans djerlhet att sramställa dem. Anna fåstade emellertid, under det hon berättade händelsen med gresvinnan Oxenstjerna, sina ögon endast på drottningen, och på henne rigtade sig äfven snart alla de öfrigas, under asbidan att få höra henne bestraffa en så oerhörd tilltagsenhet. Men Kristina, till hvars taktik emot den högre adeln det hörde, att sätta sin egenmäktighet öfver dess anspråk, och som dessutom, såsom vi veta, leddes af hemliga skal att fästa Annas tillgifvenhet och tacksamhet, antog en ganska mild uppsyn emot Lenne och sade i det hon vände sig till de tillstadesvarande: — Hvad tycken J, mina damer och herrar, böra vi icke prisa oss lyckliga att se grefvinnan Oxenstjernas rol så lyckligt ersatt? Må man påminna sig den stränga aristokratiska anda, som på den tiden rådde bland rikets stora slagter, då tallan mellan tvenne hoffröknar om första steget tillsoje al deras namns anci ennetet och värdighet, kunde bilda bittra och genomgripande politiska strider, och man skall lätt kunna föreställa sig den sinnesstämning som spridde sig vid dessa drottningens ord. Alla sågo på hvarandra, stela och stumma som Stoder. Greff Magni furstliga gemål var den som först bröt tystnaden och sade: m— Ers majestät, jag skulle verkligen frukta att min svå gerskas illamående angripit hennes hjerna om hon kunnat tillåta denna flicka att ikläda sig denna dragt, och jag får anhålla alt ers majestät täcks fråga om hon dertill fått srelvinnans besallning. — Besallning? — upprepade Anna med en lätt uppflam mande kind — I drottningens hof är det endast drottningen som eger att besalla, och hennes hofmästarinna har inga andra bud att utdela än dem som utgå från henne.