Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1855, sida 2

shast sramgång. — Och vid dessa ord öppnade hon en dörr, genom hvilken Erik inträdde. Vid hans åsyn slög en lätt rodnad öfver Annas kinder, under det hans deremot blesvo blekare. Ett drag af sorgligt vemod hade lagt sig öfver hans, och i hennes hela vasende hade den spelande lifligheten, som gilvit det en glödande kolorit, lemnat rum för ett tankfullt allvar och ett stilla lidande, som i stället att förminska glansen af hennes skönhet, blott skänkte! den mera qvinlig vekhet i uttrycket. — Jag kan icke nog prisa min lycka att få återse er — började Erik. — Det gläder mig att finna er återställd efter det bedröfliga tillstånd, hvari jag sist såg er. Men var öfvertygad att jag lörstår hvad jag bör tillskrifva orsakerna dertill, och att de icke kunna annat än upphöja värdet af den vänskap ni hyst för den olycklige, som ... Men låtom oss icke tala om detta, som framkallar minnen af alltför upprörande art för oss båda. — Och likval ar det just till dessa jag måste återkomma sör att uppsylla denna vänskahs sista pligter. — Huru! — Ni har lärt förstå huru Arnold älskade er, huru hvarje, hans känsla, hans tanke, hans dröm rörde sig kring er. Hvad! som var honom dyrast i lifvet, skulle det icke också följa honom i döden? Erik gjorde ett uppehåll såsom för att hemta sig från den rörelse, som hotade att qvafva hans röst, hvarunder Anna borttorkade en tår ur sitt öga. Derefter framtog han ett litet paket och ösverlemnade henne. Då hon öppnade det fann hon sin näsduk samt en medaljong med sluten boett. Anna betraktade dessa saker med tåärsyllda ögon. — Så mycken kärlek! — suckade hon, och frågade slutligen, huru de kommit i Eriks hand? — Huru? — upprepade Erik. — Skulle jag, då jag vid min återkomst hit fick höra det bedröfliga öde, som öfver mia! vän var nära att gå i fullbordan, lemna någon utväg att ännu en gång få se honom obegagnad? Nej! Förklädd, blandade jag mig i folkmassan, som böljade på den väg han skulle föras, och rängde mig fram till den plats der kärran skulle stanna med! bonom. Der fattade jag hans hand för att trycka den för sista sången i min, der skådade jag ännu i detta öga, som tusende sånger slammat mot mitt med kärlekens, vänskapens, hoppets och armeriets ljufva eld. Det var nu lugnt men Sstrålade som af Nn inre salighets sken. Då han igenkande mig, hviskade han