Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1855, sida 2

wsA horde bestämma det förhållande, hvarigenom så vål prinsen som hennes sostermoder hade att uppgifva sina planer; men misslyckad hari var hon deremot den skeppsbrutna på lisvets hal, som förlorat både den strand hvarifrån han utgått och den mot hvilken han sträckte sina förhoppningar. Ehuru hemsk och förkrossande den närvarande minuten var med sin fasa, den kommande lemnade ingen förmildring, den lofvade ingenting och hade ingenting att erbjuda. Denna belägenhet ställde sig klar och oförblommerad för hennes tankar, och hon kände sig dervid nära att förtvifla. Under dessa förkrossande känslor hördes ett ljud vid dörren som tillkännagaf, att någon var i annalkande, och Katharina gjorde en rörelse för att resa sig upp. Då omfattade Anna hennes knä och utropade: — Öflvergil mig icke! Utom er, hvem eger jag väl att hålla mig vid? — 0, mitt barn! Det är vassröret du fattar i. Men med dig må det sjunka, öfvergilvas skall det icke, innan du sjelf kastar det från dig! — Och i djupet af den skarpa blicken låg någonting så trofast, att Anna ovilkorligen deraf kände sig tryggad. Vid det hon ännu tryckte hennes hand i sin, för att på detta stumma språk tala om den tacksamhet, som hennes upprörda hjerta icke bättre kunde uttrycka, inträdde samme tjenare, som qvällen förut varit henne och Katharina följaktig, och framförde, — sedan han likväl förut betraktat dem på ett sätt, som ville han öfvertyga sig att det verkligen var dem lifslefvande och icke några spöken han såg — från drottningen till Katharina en liten pung med 25 dukater, jemte tillsägelse att hon egde att genast förfoga sig till sitt hem, samt till Anna besallIning att genast inträda inför drottningen. — Ni måste åtfölja mig. Vi skola icke skiljas. Och Anna fattade med dubbel kraft om Katharinas hand. — Att träda inför drottningen med dig går ej an. Du har sett att hennes vrede icke är att leka med; och skulle hon hafva någon gunst ämnad åt dig, skulle du säkert förlora vid att hafva mig i ditt sällskap. — Ni har ju lofvat att icke öfvergilva mig? — Och jag skall det icke heller. Då du hör klockspelet från tyska tornet, så låtom oss mötas vid norra porten, och vi skola tillse hvad vi vidare kunna göra eller blifva för hvaarandra.