MIRA A SS8 sram, tryckte den mot sitt hjerta och hviskade ett tack. Dörren. till hans sangelse rörde sig och skenet vid gallret försvann — Den olyckliga morgonen var inne. Det var tomt i dödsfångens rum. Ingen skugga rörde sig öfver golfvet, intet steg, ingen suck störde den graslika tystnaden derinom. Den li dömde hade vandrat den väg , derifrån ingen kommer åter, och trädt inför den domstol, der harmhertiglieten håller rattvisans vågskål och lägger hvarje urskuldande drifskäl till motvigt mot den nakna handlingens straffbarhet. Det var förfärligt för Katharina, förfärligt för Anna. Den förra egde dock en större motståndskraft i vanan att bära motgångar och lidanden, 17 Kap Ett nytt uppslag I hämdelsen. ståndaktighetens och sinnesstyrkans krafter stärkas, liksom magnetens, genom profvet af ökade tyngder. Hon satt så tyst, rak och stel som en mumie, på kanten af Annas lilla bädd; ingen rörelse visade att hon hade någon lifsgnista i sig, blott i hennes blickar flammade understundom någonting som tillkännagaf att den ej slumrade. Framför henne låg Anna med sitt huf vud gömdt i hennes knä och badande i tårar. Det gilves stunder af så mäktiga och ösverväldigande känslor, att de bjuda alla tröstens ord att tystna och, såsom orkanerna i naturen, måste ha sitt fria lopp för att sedermera kunna lägga sig iTriskheten af den atmosfer de sjelfva rensat. Ett sådant var detta, och medan vi öfverlemna de olyckliga åt det bedröfliga intrycket deraf, vilja vi betrakta hela vidden af den belägenhet hvari Anna befann sig. Det fruktlösa utslaget af det steg hon tagit till Arnolds räddning återföll krossande på henne sjelf, och det från mer än en sida. I ett ögonblick af tusende upprörgg Käfskors svallning hade hon tagit det. Ledd af förakt för ey Avarökpot hela hennes själ uppreste sig, hade hennes in va kärlek den heroiska glans, som för henn lig kraft, och ingifvit henne beslutet att, räddning och utverkande hans nåd, på en gåns ofiom sin