Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1855, sida 2

VIIROT IIRVOI ålt UC CJ 1111591917449. ITACU PAA SARA rekonsten, som med allt annat, har i alla tider bedrifvits missbruk, och ej i någon tid lärer väl en insigtsfull och redlig läkare kunnat annat än högt ogilla det beteende, att utan urskiljning och endast på måfå gripa till en hop medicamenter och proppa i en stackars sjukling. Men huru de vördade veteranernas o:d rättast böra förstås, kan man bäst finna af deras egen ställning till lakarekonsten. De voro alla dess utöfvare, och afsade sig aldrig bruket af lakemedel, vare sig mer eller mindre gistiga-. utan det var endast missbruket som de fördömde, och deruti böra väl alla instämma. Citaterna äro sålunda ej så farliga för allopathien som de skulle kunna synas, äfven med tillävg af parentheserna, hvilka icke bordt vara med, derest referaterna skolat räknas som fullt samvessgranna. Ins. medgifver under sann erkänsla d:r Lagbergs stora förtjenster om vattenkuren i vårt land, och att detta erkännande, såval som öfvertygelsen om vattenkurens värde i allmänhet delas af flertalet bland fåderneslandets läkare, bevisas bäst af den ökade frequensen vid hans kuranstalt, ty hvarifrån skulle väl de halsosökande i allmänhet komma, om ej deras läkare visade dem dit en tillfyllestgörande vederläggning af påståendet om läkarnes fiendtlighet mot vattenkuren. Hvad åter det relativa värdet af vattenkuren och medicinen angår, så torde den frågans pådrifvande ej vara så angeläget. Utan att vara någon stor dyrkare af legitimitet eller anor, torde man väl ändock vara berättigad till det spörsmål, om ej mer än 2000 års erkännande borde vara bevis nog, förutom de bevis som en icke preockuperad dagligen kan se — om han vill se det —att den rationella medicinen kan åstadkomma ganska vackra kurer när den rätt handhafves. Ins. bekänner sig också såsom en stark anhängare af naturmedicinen, och vill gerna värfva proselyter för densamma. Men innan vi gå langre in uti det ämnet, böra vi göra oss reda för hvad naturmedicin vill säga. — Icke är det blott och bart att man skall blindt förkasta alla de (af naturen sjelf eisna) medel, hvilkas verkningar på såväl den friska som den sjuka organismen under olika modifikationer äro noga kända, för att i stället uteslutande erkanna en visserligen ganska beqväm och föga hufvudbryende method, som ännu har föga mer än J sekels erfarenhet för sig, och hvaraf väl mycket godt redan har kommit, och än mer torde vara att vänta, men som dock aldrig kan pårakna något oinskränkt och uteslutande välde. Med ecj mindre anspråk och ej mindre ofördragsamhet har mången lära förut varit drifven, men icke hafva vetenskapens grundvalar deraf någonsin varit skakade, fastän de nya larornas försaktare lagt an på ingen ting mindre än hela byggnadens instörtande. Men vi skulle utreda hvad naturmedicin vill säga. Påtagligen är det att vid sjukdomars behandling följa naturens egen vink. Läkaren skall vara — icke magister naturgx, utan — Minlster nature. Ve den som vågar mästra Skapelsens egna vägar! — Sannerligen — han gör det ej ostrassadt. Men för att kunna följa naturen sjelf i spåren måste man också sorskaffa sig kännedom om naturen, och sålunda måste läkaren i första rummet söka den möj ligast fullständiga kännedom om sjukdomarnes väsende. — Qui bene cognoscit, bene medebitur. — Man får derför icke förakta de framsteg till sjukdomarnes noggranna utforskande som rastlösa vetenskapliga strafvanden hafva kommit till, äfven om man sjelf ej kunnat följa med dessa framsteg, och bland dessa framsteg intaga de fysikaliska undersökningarne ett mycket högt rum — i sanning icke någon Lihälig lardom. — Icke heller är det någonting som den mest inskränkta menniska förmår verkstalla, så vidt hon har sina fem djursinnen i epbehåll.ss — Det får nog hvar och en erfara som anstränger sina yttersta krafter till att val lära det, och ändock knappt kan hinna till en försvarlig skicklighet deruti. Alla medel att komma till fullständigare upplysning böra väl dessutom ej underiåtas, när man vill kunna uträtta något. Sedan man vunnit en fullständig och, så vidt möjligt är, rigtig kännedom om sjukdomens beskaflenhet, bör läkaren än vidare besinna hvad utväg naturen sjelf kan vilja bearbeta för sjukdomens öfvervinnande, samt då understödja henne deruti, vare sig med läkemedel eller vatten eller dietmedel o. s. v. Detta kallar jag ÅnaturmedicinHYBrkandet: att läkarekonsten endast försämrats och blifvit mer än någonsin sörderslig. ÖAbevisas nogsamt deraf, att den företrädesvis i stora doser begagnar alla bekanta gifter, torde tåla vid någon granskning. — Huruvida konsten under de sista århundradena verkligen försämrats, torde vara en smakfråga, deruti den ene kan tycka si och den andre så; men beviset för att så skul ie vara faller sig eget nog. A 0 2 RE