dylik komit, hvars verksamhet kan vara en längre tid, skall kunna träda hindrande i vägen för den militära förvaltningen; men detta oaktadt finner jag vid nogare öfvervägande, att det skall vara mig omöj igt att framkomma med denna invändning, så framt jag skall följa mitt samvetes röst och hålla mig till sanningen. (Bifall. ) -Uuset torde kanhända tillåta mig beröra några omständigheter, som närmast anzå mig personligen. Då krigsministeriet åtskildes ifrån kolonialministeriet, ansåg lord Aberdeen det för lämpligt att öfverlemna åt hertigen af Nevcastle att bestämma, hvilken af de begge posterna han ville behålla, och hertigen förklarade då med prisvärd aregirighet, alt det borde tillkomma honom att stå i spetsen för krigsdepartementet, då han ledt utrustningen af den stora expedition, som då var afgängen från England. Lord Aberdeen biträdde denna åsigt och jag samtyckte äfven dertill. Vid sessionens slut togo sig, såsom vanligt, styrelsens medlemmar, i synnerhet de som aro medlemmar af detta hus, ferier och jag kan väl säga, att denna förströelse, efter det ansträngande arbetet i detta hus, var aldeles nödvändig, om göromålen framdeles skulle skötas med kraft, och ingen kan tadlas för det han reste bort att återupprätta sin helsa. Man har sagt, att jag reste omkring i landet för att hålla föreläsningar. Jag besökte, dertill uppmanad, det vetenskapliga institutet i Bristol, och kort efter ett besök hos min bror hertigen af Bedford ett liknande institut i trakten af hans residens; detta är de enda utflykter, som jag företagit, och jag inser icke huru sådana besök kunna vara oförenliga med min stallning som president i hemliga rådet, hvilken det tillkommer att hafva tillsyn öfver folkundervisningen. (Bisall.) Jag vill dock nu gå öfver till en sak af större vigt. Sedan jag bevistat alla kabinettskonseljerna, skref jag till lord Aberdeen, att jag var beredd att deltaga i de förhandlingar, som troligen komma att äga rum i början af Oktober. Lord Aberdeen svarade, att han d. 14 Oktober skulle vända tillbaka till London och d. 17 hölls en kabinettskonselj, som jag bevistade. Kort tid efteråt, allaredan i begynnelsen af November, blef det mig klart, att en bättre förvaltning af sakerna, synnerligast af krigsväsendet, var nödvändig. (Ljudeligt bifall.) For att skaffa mina åsigter giltighet, inledde jag en brelvexling med lord Aberdeen och föreslog honom att uppdraga krigsdepartementet åt lord Palmerston. Då lord Aberdeen icke ville låta förmå sig att anbefalla drottningen den föreslagna förändringen, ansåg jag mig förpligtad att ingifva min afskedsansökan, hvilket skedde d. 23 dennes. H. M:t har beviljat mig mitt afsked och det gläder mig att höra, det jag nått mitt mål, i det lord Palmerston skall hafva erhållit ledningen afkrigsdepartementet. Derefter talade Russel för krigets kraftiga fortsättande och slutade på följande sätt: Den ryska kejsaren bar, till följe af Österrikes och vestmakternas ansträngningar, allaredan uppgifvit en god del afsina fordringar, och utsigten att erhålla förstnämnde makt till bundsförvandt med en armå af 500,000 man har man att tacka min ädle vän lord Clarendons tålamod för. Hvad Fransmannens kejsare beträslar, så hyser jag icke något betänkande att förklara, att han skall fortfara såsom Englands faste och trogne bundsförvandt till krigets slut. Men om vi verkligen skola uppnå en för England arofull och för Europa betryggande fred, det beror af underhusets so-terlandskärlek. a! franska kejsarens trohet och Österrikes bistånd. Man har sörebrått Whigpartiet, att det uteslutande fikade efter embeten och var afundsjukt på andra; men det är en orättvis förebråelse; ty intet parti har kunnat handla med större högsinthet än det Whigparti, som understödde Palmerstons ministerium, och det skall alltid vara min stolthet att höra till detta parti. Lord Palmerston kunde icke gilla Russels beteende, ja, han ansåg det tillochmed för tem: ligen öfveriladt, då det efter hans mening hade varit mera passande om den ädle lorden i förening med sina kolleger albidat husets beslut om det väckta andragandet istället för att und vika det genom att i sista ögonblicket taga afsked. För öfrigt höll Palmerston ett långt lof tal öfver Russels personliga och politiska ka rakter och slöt med att gendrifva det ryktet, att han öfvertagit krigsportföljen. Regeringen skulle motsätta sig Rocbucks motion. Antages det, äro följderna lätta att förutse, strandar det, sålskola vi hafva att öfverlägga om hvilka förändringar som måste ske i kabinettet. Derester talade hr Rochuck för sin motion. Flera andra talare uppträdde äfven, deis för, dels emot densamma. Slutligen blef debatten uppskjuten till måndagen d. 29, då den fortsattes med det resultat, som vi redan hafva oss bekant genom telegrafen. DONAULÄNDERNA. Ryska Invalident in