Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 27.) Kristina syntes bli tanksull. Hon spatserade ett par slag upp och ner öfver golfvet hvarunder hon sade: — Det är besynnerligt det der. Det kan icke allt vara taget ur inbildningen. — Men, ni har ju glömt, — återtog hon liksom hon nu först kom att tänka derpå — att aflägga räkenskap för Messenii bekännelse. — Ers majestät tyckes sjelf hafva glömt att affordra den, och jag måste tillstå att den föga förtjenar annat. — Verkligen? — Jag fruktar att ers majestät knappast skall finna det löna mödan att afhöra den. — Jag erkänner att jag nästan misstänkt det hela ändamålet med hans begäran endast var, att få ett tillfälle upprepa sina förtjenster om saderneslandets historia och anropa mig om nåd. — Ers majestät ser allt i sanningens ljus, svarade Sebastian. Detta var verkligen allt hvad han ville hafva framlördt till ers majestäts öra. — Och ingenting annat? — Ingenting, ers majestät. — Det är godt! — sade hon, nästan glad att icke genom några nya upptäckter komma in i flera förvecklingar och undersökningar än denna sak redan medfört. Hvarpå hon lät Sebastian aslägsna sig.