Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1855, sida 2

jade Napoleon annu en gång till solket. med den enda förmånsratten till de långisvande, att de minsta summorna skulle äga företrädet till delaktighet i lånet. Den 31 sistl. Dec. utkom den lag, som inbjöd till teckning för det äskade lånet af 500 millioner francs (omkr. 250 mill. rdr bko) uti tvenne olika fonder, den ena ena mot 44, den andra mot 3 proc. ränta. Priset å de förra obligationerna var 92 och de sednare 651 fr., ett belopp något under den gällande kursen. Inbetalningarne borde ske terminvis inom 18 månader. Ingen teckning emottogs på mindre summa än 10 fr. i ränta och alla teckningar under 500 fr. i ränta skulle äga företräde framför större summor. Sådana voro lånets villkor. Resultatet är kändt, nemligen att på nio dagar, ifrån den 3 till den 11 Januari uppgingo de tecknade summorna till 2 milliarder 175 millioner francs, med en ögonblicklig inbetalning utaf det hela af 10 proc., eller 218 millioner fr. Af denna ofantliga summa, till hvilken ytterligare kom teckningen i Algeriet af 23 millioner, voro 83 mill. i råntor tagna till 3 proc. och 18 mill. till 43. Antalet af tecknande personer var 177,000, af hvilka 126.000 i departementerna tecknat för ett kapital af 777 millioner och 51,000 i Paris för 1,398 mill. England subskriberade för omkr. 150 mill. — Som den tecknade summan var öfver fyra gånger större än lånets belopp blef det nödigt att utesluta öfver tre sjerdedelar af beloppet till förmån för de mindre teckningssummorna, och det befanns då att teckningarne till mindre belopp än 500 fr. i ränta uppgingo till 836 millioner, å hvilka således en ytterligare reduktion måste företagas. Man vet ej hvaröfver man vid denna märkliga låneoperation mest skall förundra sig: öfver den rikedom och, hvad vigtigare är, den allmänna välmåga, hvarom teckningarne vittna, eller öfver det obegränsade förtroende, som franska nationen härigenom visat sig sätta till styrelsen och till krigets utgång. Otvifvelaktigt har uti teckningarne ingått vinstbegär och spekulation, men just detta bevisar hvilken tillit man hyser till framtiden. Frankrikes mäktige kejsare har emellertid härigenom erhållit ett nytt stöd icke blott genom de rent materiella tillgångarne, utan ock genom det bifall franska nationen härigenom uttryckt till hans politik. Nar man betänker Frankrikes omätliga tillgångar, så fattar man hvad detta sednare vill säga; det betyder ingenting annat än att Frankrikes armb6er komma att, om det gäller, fördubblas, och kriget måste endast derigenom, äfven om det fördes af Frankrike ensamt, erhålla stora dimensio ner. Man känner ännu icke utgången af regeringskrisen i England, men man behölver icke känna mer än att den gamla ministeren måst afträda, derföre att den alltför litet motsvarat nationens krigiska anspråk och förhoppningar. Till trots af regeringens under förlidet år upp: repade försäkringar, att alla dess ledamöter handlade fullkomligt enigt; till trots af lord A berdeens vid ett tillfälle mycket krigiska och mot Ryssland fiendtliga språk, kunde dock den känslan aldrig lemna nationen, att Aberdeens delaktighet i styrelsen vore ett hinder för krigets lörande på det kraftiga och allvarliga sätt som nationen önskade och sakernas nödvändighet fordrade. Det har nu visat sig, att denna folkets instinkt ej var origtig. Ministeren har sjelf nödgats medgifva, att stora missförhållanden existerat, ehuru man sökt lägga hela skulden på krigsdepartementets splittring, der igenom att det är deladt mellan flera styrelse ledamöter, hvilket också utan tvifvel varit myc ket hinderligt för den kraft och skyndsamhet, hvarmed ett krigs angelägenheter måste utföras. När så härtill kom, att den engelska armåen på Krim, endast och allenast genom bristande anordningsförmåga hos styrelsen och hos lord Raglan, blifvit bragt i den ömkligaste belägenhet, och att målningarne härom med bjerta färger blifvit framställda af den mäktiga Times, så var det ej oväntadt, att ministeren icke kunde längre bibehålla sig. Det anar oss dock, att den Roebuckska motionen om nedsättande sf en undersökningskommission rörande arm6ens på Krim vård och behandling, varit endast den yttre anledningen till Ministerens störtande. Det ligger sannolikt här bakom en annan anledning, hvilken dock ej kunnat i Parlamentet ännu framställas, men hvilken dock utgör hufvudskälet till Aberdeens utträngande ur styrelsen. Det träder alltmer i dagen, att kejsar Napoleon verkligen har för afsigt, att såra Ryssland på dess ömtåligaste punkt, nemligen i Polen, och att han verkligen beslutat återupprätta detta rikes sjelfstandighet. Ager han denna afsigt, så är det tydligt, att denna fråga varit föremål för öfverläggningar mellan kejsaren och lord Palmerston samt lord Russel, vid AI. oca harrars icke längesedan aflagda besök i