lar en lång förteckmng pa vinterlörråder, som fördelats i lägret och kommit trupperna väl till pass. Constilutionel har följande uppsats om ryska trupperna på Krim: Slagtningarne vid Alma och Inkerman och Sebastopols belägring ha satt oss i stånd att närmare lära känna den ryska armå som opererar på Krim. Ehuru denna armå till en del är sammansatt af trupper, som ursprungligen voro bestämda för krigsteatern vid Donau och i Kaukasus, så är den tung i sina rörelser och manövrerar ganska medelmåttigt gentemot en tilltagsen fiende. Krimarmen blir af sina generaler så väl på slagtfältet som i bivouaken alltid koncentrerad i massor, och de högre anförarne förstå icke att efter ett angrepp snabbt deplojera den, men ännu mindre att i linieuppställning hålla stånd emot en fientlig attack. Ryska infanteriet är illa beväpnadt. Blott några kompanier ha relllade Lutticher-gevär; musköterna deremot, hvilka först nyligen erhållit knallhatts-läs, synas vara illa iståndhållna och torde med sina kolfvar af furu ej uthålla någon lång kampanj. Detta infanteri skall aldrig utbärda en jemförelse med det franska, som också är det första i verlden, för attstrida i skogig eller bergig terräng, der fältherren måste öfverlemna mycket åt soldaternas och det lägre besalets sjelfstandiga verksamhet och deras egen urskillning. Hvad defensiven beträffar, så måste företrädet tillerkännas engelska trupperna, emedan de stå som en mur under fiendens mordiska eld. På öppna, slätta fältet måste deremot franska infanteriet ändra sitt nuvarande stridssätt och åter antaga sitt förra; d. v. s. veta använda så väl kolonnsom linieuppställningar, ehuru man icke kan med framgång företaga detta utan med öfvade och intelligenta trupper. Dock skola vapnens öfverlägsenhet och den enskilte mannens duglighet alltid försäkra franska infanteriet om öfvervigten öfver det ryska, hvilket sistnämnda hvarje gång, när det i elden har att utföra snabba evolutioner och lokalförändringar, förlorar hälften af silt värde. Vid Alma grepo hela ryska bataljoner till flykten, — så mycket öfverraskades de af Zuavernes stridssätt, hvilka, deplojerade i kompanikolonner, anryckte emot dem, derunder de begagnade hvarje höjning af marken till betackning och hvarje fördjupning till förening samt underhöllo ur sina refflade långa gevär en mordisk eld på de täta ryska massorna. Vid Inkerman angrep ryska insanteriet med mycken tapperhet engelska linierna på de högre belägna delarne af slagtfältet; men just framkomna visste icke bataljonerna huru de skulle utveckla sig, och när Fransmännen senare anföllo deras venstra flygel förstodo de återigen icke att utföra en frontförändring. De första lederna uthöllo anfallet godt, men de efterste lederna gåfvo salvor i vädret! Straxt derefter, öfverraskade genom en häftig inhuggning af de afrikanska hästjägarne, drogo sig täta massor af ryssar, i stället för att verkställa sitt återtåg öfver höjderna, tillbaka till de lägre delarne af högslätten och till fördjupningarne, der de nästan utan motstånd nedgjordes af 1000 å 1200 Fransmän. Engelsmännen å sin sida förstodo så väl de fördelar, hvilka vid angrepp på artilleri eller täta infanterimassor på kuperad mark de trupper hafva, som formera sig i linie med skarpskyttar framför fronten, att de vid Inkerman icke åter använde kolonn-uppställningen, hvilken vid Alma hade förorsakat dem en alldeles oproportionerlig förlust. Ryska kavalleriet visade sig fegt vid Alma; det företog icke en enda inhuggning. Vid Inkerman förhindrades det genom markens beskaffenhet att deltaga i slagtningen. Vid Balaklava afvaktade det icke en gång anfallet af 2 sqvadroner afrikanska hästjägare, utan tog till flykten. De fruktade kosackerna hafva verkligen aldrig, ej ens på slätten, försökt att anfalla de allierades framskjutna poster eller fånga de marodörer, som, för att plundra, vågade sig utom förpostkedjan; emellertid är det att märka, att detta slags rytteri är blott föga ansedt hos Ryssarne sjelfve. Deremot besitta Ryssarne i sitt artilleri — för att vara rättvis — en stor öfverlägsenhet öfver Fransmännen och Engelsmännen. Czaren har, i förväntan på en kamp med alla folk i södra Europa, företrädesvis egnat sin uppmärksamhet åt detta vapen, som gjort stora framsteg sedan de stora krigen i seklets början. Ryska fältkanonerna äro af grof kaliber (9 till 12 pundare), ammunitionskärrorna och kanonvagnarna äro försärdigade med omsorg och lätta; kanoniererna och kuskarne oförskräckta och väl inöfvade; artilleriofficerarne förstå väl att i blinken välja sina anfallsoch försvarspositioner, de bibehålla sedan sina ställningar med tapperhet så länge som möjligt och hafva lärt att utrymma dem utan att lemna sina pjeser i sticket. Härutaf är det klart, hvarför de allierade ännu ligga I framför Sebastopol och hvarför denna plats .iii Fr