Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1855, sida 1

ii: HH AABA: AiAii3333333t::tt.tt..t.tttttttttyfp5 — Ingen bön! Drottningen har redan beslutat. Hon ändrar: sig icke. — Rätt! Jag har beslutat, och hon skall följa dig. Drottningen ringde, gaf sina befallningar och de begge sruntimren aflördes. — Jag räknade rätt den gången, hviskade Katarina till Anna. — Om du börjat med att be, skulle du sått ett asgjordt nej. Hos sådana menniskor måste man lurendreja in sina tankar, under stämpeln af deras, för att få tillgodonjuta dem elter önskan. Då drottningen befann sig ensam, sjönk hon ner i en länstol, och satte handen för pannan. Hon var öfverväldigad af vrede och smärta. Icke blott Katarinas djerfva ord utan äfven Annas skönhet, denna skönhet som eröfrat ett hjerta, hvilket Kristina en gång älskat, men hvars ombytlighet redan förut för vandlat hennes kärlek i denna spotska köld, som hos den stolta qvinnan så ofta blir ärret öfver det sår som blödt eller blöder derunder — denna skönhet, säga vi, hade också på drottningens känslor gjort ett eget intryck. Och för hvars skuld egentligen erfor hon allt detta? — Messenius — sade hon vid sig sjell — och åter Messenius! Vid Messenianska saken knyter sig allt som kan uppröra och förarga mig. Vore det väl forbi med dem, så att jag kunde få dem ur tankarne bara! Ahl! Hvarför lät jag icke Nordenson säga mig hvari den der bekännelsen bestod, som jag låtsade glömma för theorierna al hans mystisism? Jag hade då icke behöft vidare sysselsätta mig dermed. Men jag måste göra mig det qvitt och dertill förströ mig litet med resultaterna af hans uppenbarelser. Hon ringde och befallde att låta kalla Sebastian. Med korslagda armar och tankfull uppsyn spatserade hon I fram och tillbaka öfver gollvet, under det hon då och då for med handen öfver pannan som hade hon velat jaga bort de skuggor som lågo deröfver. Innan kort inträdde Sebastian. En plötslig förändring hade föregått med honom. Annas åsyn hade på en gång upptändt hos honom den häftigaste kärlek. Han hade i hennes anletsdrag upptäckt typen till dem, han från sitt dolda gömställe sett Arnold förevisa Erik af sin älskarinna, och när han härtill lade Messinie bekännelse, så tviflade han ju icke på, att hon var densamma, hvars bekanta men intressanta öde blilvit hans uteslutande hemlighet. Hans ärelystnads mål bestämdes nn af hans kärlek, och han föresatte sie. att, till hvad pris som helst, söka vinna Annas hand. Nå, — utropade drottningen — och ansträngde sig åter